"Sapiens, en kort historik över mänskligheten", är en underbar bok som förenar biologi med historia. Läsningen gav mig mycket glädje dels för igenkänning och dels för att jag fick lära mig en del nytt, men framförallt för den språkliga tonen.
Språket är rättframt, nyanserat och angriper spörsmål från helt nya vinklar. Författaren har ett mustigt sätt att uttrycka sig. Hans tankegångar har jag haft nytta av då jag undervisat i biologi.
Boken levererar nutidshistoria i nytt perspektiv. Författaren har doktorsgrad i historia vid Oxford universitetet och är verksam i Jerusalem. Han är således mycket kunnig, vilket lyser igenom texten som han tar sig an med lättsam lekfullhet. Exempelvis genom lysande kapitelrubriker som "Lyxfällan", "Ett betydelselöst djur", "Lukten av pengar", "Äktenskapet mellan vetenskap och imperium".
Citatexempel jag fastnade för bland otaliga:
"I och med jordbruk och industri kunde människor alltmer förlita sig på andras färdigheter för sin överlevnad, och nya "nischer för idioter" uppstod."
"En hierarki har emellertid varit av yttersta vikt i alla kända samhällen: könshierarkin."
"Så sent som 2006 fanns det fortfarande 53 länder i världen där män inte kunde åtalas för våldtäkt på sin hustru. Till och med i Tyskland ändrades lagstiftningen först 1997 så att inomäktenskaplig våldtäkt blev en möjlig brottsrubricering."
"Biologi möjliggör; kultur förbjuder."
"Kulturen är benägen att hävda att den bara förbjuder sådant som är onaturligt. Men ur ett biologiskt perspektiv är inget onaturligt. Allt som är möjligt är per definition också naturligt. Ett i egentlig mening onaturligt beteende, alltså ett som strider mot naturens lagar, kan helt enkelt inte förekomma och behöver därmed inte förbjudas. Ingen kultur har någonsin förbjudit män att fotosyntetisera,"
Kanske säger författaren emot sig själv, kanske blir det ett cirkelresonemang ... Lagar är till för härskare. Lagar är till för att upprätthålla en ordning. Biologin är gränslös, gränsöverskridande. Det är komplicerat att ställa dessa i motsatsförhållande.
Författarens tankegångar i shoppandets tidsålder är att det är de första religiösa anhängarna i historien som gör vad som förväntas av dem.
Sidan 349, "Marknaden formar i tilltagande utsträckning människors romantiska och sexuella liv. Medan familjen traditionellt var den viktigaste äktenskapsmäklaren är det i dag marknaden som skär till våra romantiska och sexuella preferenser och sedan hjälper till att tillmötesgå dem - mot feta arvoden. Förr möttes bruden och brudgummen i vardagsrummet och pengar överfördes från en av fäderna till den andre. I dag sker uppvaktningen på barer och caféer, och pengar överförs från paret till bartendern eller servitrisen. Ännu mer pengar överförs till modedesigners, gymdirektörer, dietister, skönhetsexperter och plastikkirurger, som hjälper oss att komma till caféet med ett utseende som så långt som möjligt överensstämmer med marknadens skönhetsideal."
Författaren tar också upp och belyser tanken mellan gott och ont, den uppdelade dualismen, mörker och ljus, vilken även serien Sexualitetsprincipen kretsar runt. Sexualitetsprincipen sätter liksom "Sapiens" biologin i en historisk kontext av olika samhällssystem och utforskar därmed det mänskliga medvetandet. Sexualitetsprincipen utforskar det på individnivå, Sapiens i det kollektivt mänskliga.
Boken är fotad och uppladdad här:
söndag 17 februari 2019
tisdag 5 februari 2019
Bokrecension; "Träsk" av Klas Berggren
Bokrecension, "Träsk" av Klas Berggren, Vulkan, 2015
Klas och jag bytte böcker med varandra på bokmässan i Göteborg 2016, men det har dröjt ända till nu innan jag tagit mig igenom Klas Berggrens självbiografiska verk.
Baksidestexten är välskriven och beskriver med tydlighet vad boken handlar om, en närgången beskrivning av en dysfunktionell familj där fokus ligger på pappans psykiska problematik.
Min upplevelse av läsningen är att det blir för mycket upprepningar, att texten skulle ha kunnat kortats ned. Den närgångna, utbredda dialogen gör texten bitvis jobbig och får läsningen att bli tung av de ständiga oförrätterna.
Jag är också intresserad av make/maka problematiken. Vad har mamman för glapp, brister som gör att hon stannar och tar pappans parti gentemot barnen i alla lägen? Huvudkaraktären Mats tycks aldrig ifrågasätta sin mamma. Mamman är den goda och pappan är den onde. För mig blir det som om karaktären Mats inte kommer vidare, fast han upplever det tillslut som om han ser vem pappan är, förstår varför pappan har utvecklat borderline. Vem var modern? Hon var hela tiden undfallande, vilket i min mening också är gräsligt. För mig framstår hon som en otrygg liten flicka.
Sen växte föräldrarna ihop så som gamla par kan göra, till en osjälvständig massa. Ingen går någonstans utan den andre. Mats får inte träffa mamman utan pappan. Den sjukdomen är utbredd i samhället och kan tydligt studeras då äldre par handlar mat i köpcentra. De håller sig tätt till den gemensamma kundvagnen.
Den bästa meningen, enligt min åsikt är "Mats var som en felindragen skruv som måste dras ut och sedan skruvas in igen försiktigt, den här gången i de rätta gängorna." Och det är riktigt, då hoppet överger individen är denne redo att lämna en destruktiv relation.
Slutmeningen faller bra, med en viss humor och förmåga att släppa taget. "Ja han följer ju mönstret", sa Eva eftertänksamt. "Den insikten är värd många sommarstugor", sa Mats. Eva var systern.
Mönster, det är dem du ska leta efter.
Klas och jag bytte böcker med varandra på bokmässan i Göteborg 2016, men det har dröjt ända till nu innan jag tagit mig igenom Klas Berggrens självbiografiska verk.
Baksidestexten är välskriven och beskriver med tydlighet vad boken handlar om, en närgången beskrivning av en dysfunktionell familj där fokus ligger på pappans psykiska problematik.
Min upplevelse av läsningen är att det blir för mycket upprepningar, att texten skulle ha kunnat kortats ned. Den närgångna, utbredda dialogen gör texten bitvis jobbig och får läsningen att bli tung av de ständiga oförrätterna.
Jag är också intresserad av make/maka problematiken. Vad har mamman för glapp, brister som gör att hon stannar och tar pappans parti gentemot barnen i alla lägen? Huvudkaraktären Mats tycks aldrig ifrågasätta sin mamma. Mamman är den goda och pappan är den onde. För mig blir det som om karaktären Mats inte kommer vidare, fast han upplever det tillslut som om han ser vem pappan är, förstår varför pappan har utvecklat borderline. Vem var modern? Hon var hela tiden undfallande, vilket i min mening också är gräsligt. För mig framstår hon som en otrygg liten flicka.
Sen växte föräldrarna ihop så som gamla par kan göra, till en osjälvständig massa. Ingen går någonstans utan den andre. Mats får inte träffa mamman utan pappan. Den sjukdomen är utbredd i samhället och kan tydligt studeras då äldre par handlar mat i köpcentra. De håller sig tätt till den gemensamma kundvagnen.
Den bästa meningen, enligt min åsikt är "Mats var som en felindragen skruv som måste dras ut och sedan skruvas in igen försiktigt, den här gången i de rätta gängorna." Och det är riktigt, då hoppet överger individen är denne redo att lämna en destruktiv relation.
Slutmeningen faller bra, med en viss humor och förmåga att släppa taget. "Ja han följer ju mönstret", sa Eva eftertänksamt. "Den insikten är värd många sommarstugor", sa Mats. Eva var systern.
Mönster, det är dem du ska leta efter.
söndag 16 december 2018
Bokrecension; Ljuset vi inte ser
Bokrecension; Ljuset vi inte ser, Anthony Doerr, Bookmark förlag, 2016
Början av boken är fantastiskt välskriven. Magiskt bra.
I slutet blir meningarna mer staplade och avrundningen inte så fantastisk utöver vad vi vet från den faktiska verkligheten om andra världskriget och dess efterverkningar. Berättelsen kunde ha slutat tidigare. Jag behöver inte veta vad som hände huvudkaraktären ända fram till barn och barnbarn.
Innan dess är berättelsen som sagt var sagolik. Den är uppbyggd av underbart lagom korta kapitel som med sin växelverkan följer ömsom den blinda franska flickan och den föräldralösa tyska pojken.
Historien vävs samman i slutet då långt avstånd upphör och den magi som uppstod över radioetern i berättelsens början då främlingar förenades och den kraft som etsade detta in i framtiden möjliggjorde det synkroniserade mötet i berättelsens slut.
Det är en fin historia om hur alla människor är offer utan val, men där också möjligheter till att ta ställning genom mod och styrka finns. Att se ljuset i mörkret, att bestämma sig för ett moraliskt val där andra människors liv räddas sätter det egna livet på spel. Berättelsen kretsar kring temat överlevnad.
Dö i gruvan.
Dö vid fronten.
Bli misshandlad till döds.
Dö under granater.
Dö av minor.
Bli ihjälskjuten.
Svälta ihjäl.
Och så vidare ...
På en punkt är berättelsen lam, det sexuella våldet mot kvinnor. Att det skulle vara möjligt att dessa kvinnor låter övergrepp ske under tystnad och utan någon som helst konsekvens eller fundering över vad en sådan kränkning gör med individen gör att jag föreställer mig att författaren inte tagit detta på allvar att sätta sig in i innebörden av sexuellt våld. Däremot finns vackra, obehagliga beskrivningar av huvudkaraktärens reaktioner på att ha bevittnat ihjälskjutningar.
Det är en bok som varmt rekommenderas. En pärla. Vi får också följa jakten på den försvunna diamanten, vilken lockar fram girigheten hos skrupelfria individer.
Början av boken är fantastiskt välskriven. Magiskt bra.
I slutet blir meningarna mer staplade och avrundningen inte så fantastisk utöver vad vi vet från den faktiska verkligheten om andra världskriget och dess efterverkningar. Berättelsen kunde ha slutat tidigare. Jag behöver inte veta vad som hände huvudkaraktären ända fram till barn och barnbarn.
Innan dess är berättelsen som sagt var sagolik. Den är uppbyggd av underbart lagom korta kapitel som med sin växelverkan följer ömsom den blinda franska flickan och den föräldralösa tyska pojken.
Historien vävs samman i slutet då långt avstånd upphör och den magi som uppstod över radioetern i berättelsens början då främlingar förenades och den kraft som etsade detta in i framtiden möjliggjorde det synkroniserade mötet i berättelsens slut.
Det är en fin historia om hur alla människor är offer utan val, men där också möjligheter till att ta ställning genom mod och styrka finns. Att se ljuset i mörkret, att bestämma sig för ett moraliskt val där andra människors liv räddas sätter det egna livet på spel. Berättelsen kretsar kring temat överlevnad.
Dö i gruvan.
Dö vid fronten.
Bli misshandlad till döds.
Dö under granater.
Dö av minor.
Bli ihjälskjuten.
Svälta ihjäl.
Och så vidare ...
På en punkt är berättelsen lam, det sexuella våldet mot kvinnor. Att det skulle vara möjligt att dessa kvinnor låter övergrepp ske under tystnad och utan någon som helst konsekvens eller fundering över vad en sådan kränkning gör med individen gör att jag föreställer mig att författaren inte tagit detta på allvar att sätta sig in i innebörden av sexuellt våld. Däremot finns vackra, obehagliga beskrivningar av huvudkaraktärens reaktioner på att ha bevittnat ihjälskjutningar.
Det är en bok som varmt rekommenderas. En pärla. Vi får också följa jakten på den försvunna diamanten, vilken lockar fram girigheten hos skrupelfria individer.
söndag 2 december 2018
Tre veckor till jul
Förra veckan hade vi bokmässa i Kungsbacka. På kulturhuset Fyren. Kungsbackas första bokmässa.
Den var välordnad så att alla utställarna, halländska författare var samlade centralt i mitten av den runda byggnaden. Ingen trängdes i ett hörnrum, osynlig så som det förekommit på tidigare bokmässor.
Scenen fungerade däremot inte enligt förväntningar. Ljudet gick inte ut i lokalen utan studsade rundgång närmast scen. Sittandes var författaren vänd mot intervjuaren, Peter Heldt från teater Halland och inte mot publiken. Det besvärade mig då jag dagligen står framför en publik som ser mig i ögonen då jag undervisar.
Publiken var ganska obefintlig. I mitt stilla sinne, i reflektionen funderade jag på var alla var som brukar vara i biblioteket. En liten flicka kom fram till mig och ville ha en bok, men hennes mamma styrde bort henne. Annars var där övervägande äldre människor. Några jag känner, men inte många. Några pojkar återkom för chokladen, Paradis.
Sålde jag något? Det säljs inte särdeles på bokmässor. Trots allt är sådana sammankomster värdefulla. Flera tog broschyren om "Lisas bok". Julen står för dörren och sedan Lisas tid har julen etsat sin nervösa oro in i mina familjeanhöriga. Då jag kunde arbeta inom sjukvården arbetade jag alltid på julafton för att undvika firandet. Det berikade mig.
Sen tog jag i rejält och hade allt man kan ha på ett julbord, tände levande ljus i kristallkronor och kandelabrar, hade en riktig brasa i en öppen spis. Mina barn var finklädda i dyra liknande klänningar och de fick paket av en tomte som kom genom trädgården in via altandörren. Deras pappa gick inte ut och köpte tidning. Han gick för att vara tomte i ett annat hus. Sen försökte vi spela spel, vara sociala, ansträngde oss. Tills det exploderade något år och det tog slut med det mesta.
Julen kan vara mysig, men jag har aldrig upplevt den så. Jag tonade ned julen rejält för vart år som gick för jag ville inte känna hets och press utan bara må bra. Minnena är ändå vackra av små barn runt en klädd gran öppnandes paket med saker som sysselsatte dem i flera dagar.
Nu har jag skrivit manuset till "Lisas bok" och hoppas bearbetningen av julen har kommit längre för oss alla inblandade. Några veckor kvar, sen är det över för i år.
Hela tiden har jag önskat att resa bort och ändå har det aldrig blivit så. Det är också märkligt. Kanske för att jag vet att det inte hjälper att resa bort. Man måste möta skräcken, rädslan, sina trauman, gå igenom dem på nytt för att få dem bearbetade, få dem att klinga av och långsamt försvinna bort. Förra året kändes det så, som om lugnet landat. Vi firade att ljuset återvände.
Jag förstår att vi behöver stearinljus och adventsstjärnor i december, men vi behöver inte prylar och en massa kött. Mina barn äter inte så mycket kött längre och de har slutat att äta sötsaker och paket gillar de heller inte. Jag ser fram emot nästa år. Det blir ett bra år!
Den var välordnad så att alla utställarna, halländska författare var samlade centralt i mitten av den runda byggnaden. Ingen trängdes i ett hörnrum, osynlig så som det förekommit på tidigare bokmässor.
Scenen fungerade däremot inte enligt förväntningar. Ljudet gick inte ut i lokalen utan studsade rundgång närmast scen. Sittandes var författaren vänd mot intervjuaren, Peter Heldt från teater Halland och inte mot publiken. Det besvärade mig då jag dagligen står framför en publik som ser mig i ögonen då jag undervisar.
Publiken var ganska obefintlig. I mitt stilla sinne, i reflektionen funderade jag på var alla var som brukar vara i biblioteket. En liten flicka kom fram till mig och ville ha en bok, men hennes mamma styrde bort henne. Annars var där övervägande äldre människor. Några jag känner, men inte många. Några pojkar återkom för chokladen, Paradis.
Sålde jag något? Det säljs inte särdeles på bokmässor. Trots allt är sådana sammankomster värdefulla. Flera tog broschyren om "Lisas bok". Julen står för dörren och sedan Lisas tid har julen etsat sin nervösa oro in i mina familjeanhöriga. Då jag kunde arbeta inom sjukvården arbetade jag alltid på julafton för att undvika firandet. Det berikade mig.
Sen tog jag i rejält och hade allt man kan ha på ett julbord, tände levande ljus i kristallkronor och kandelabrar, hade en riktig brasa i en öppen spis. Mina barn var finklädda i dyra liknande klänningar och de fick paket av en tomte som kom genom trädgården in via altandörren. Deras pappa gick inte ut och köpte tidning. Han gick för att vara tomte i ett annat hus. Sen försökte vi spela spel, vara sociala, ansträngde oss. Tills det exploderade något år och det tog slut med det mesta.
Julen kan vara mysig, men jag har aldrig upplevt den så. Jag tonade ned julen rejält för vart år som gick för jag ville inte känna hets och press utan bara må bra. Minnena är ändå vackra av små barn runt en klädd gran öppnandes paket med saker som sysselsatte dem i flera dagar.
Nu har jag skrivit manuset till "Lisas bok" och hoppas bearbetningen av julen har kommit längre för oss alla inblandade. Några veckor kvar, sen är det över för i år.
Hela tiden har jag önskat att resa bort och ändå har det aldrig blivit så. Det är också märkligt. Kanske för att jag vet att det inte hjälper att resa bort. Man måste möta skräcken, rädslan, sina trauman, gå igenom dem på nytt för att få dem bearbetade, få dem att klinga av och långsamt försvinna bort. Förra året kändes det så, som om lugnet landat. Vi firade att ljuset återvände.
Jag förstår att vi behöver stearinljus och adventsstjärnor i december, men vi behöver inte prylar och en massa kött. Mina barn äter inte så mycket kött längre och de har slutat att äta sötsaker och paket gillar de heller inte. Jag ser fram emot nästa år. Det blir ett bra år!
söndag 11 november 2018
Fars dag
I hela mitt liv har en pappa varit viktig, av betydelse, av saknad, av sorg, av tårar.
När mina föräldrar bodde ihop var han kärlek och glädje.
Min mamma sa att jag skrek efter honom då han skulle till aftonskolan.
Jag ville inte skiljas från honom.
De skiljde oss åt. Släktingarna.
Jag älskade min pappa från början till slut, varje dag.
När han ringde grät jag massor efter varje samtal.
Han ringde typ en gång per år.
Jag träffade inte min pappa så mycket.
Två dagar en helg då jag var tjugo år.
1,5 h på hans dödsbädd.
Det var de gånger jag var själv med honom.
Då han kunde vara sig själv.
Glad. Lika glad som jag var.
Ödet ville ha det så.
Jag skulle inte få en chans att träffa honom.
Sorgen jag bar var massiv.
Jag grät.
Jag förstod att Lisas pappa blev mördad på 1700-talet.
Den sorgen bar jag som en avgrundstyngd inom mig.
Det gick så långt att jag tvivlade på vem som var min pappa.
Fadersjakten skrev jag en novell om.
Jag skrev många noveller om pappan, längtan, saknaden, kärleken.
Jag träffade honom och tårarna forsade.
Vid varje möte.
Han lät dem rinna tills inga tårar längre rann.
Min pappa dog för ett år sedan och jag fällde inte en tår.
Jag var läkt, helad.
Rune och jag nådde försoning, förlåtelse och närhet
innan han fick lämna ett överdjävligt liv.
På den tiden hade jag svart hår.
Alla mina barn har fötts med svart hår.
När mina föräldrar bodde ihop var han kärlek och glädje.
Min mamma sa att jag skrek efter honom då han skulle till aftonskolan.
Jag ville inte skiljas från honom.
De skiljde oss åt. Släktingarna.
Jag älskade min pappa från början till slut, varje dag.
När han ringde grät jag massor efter varje samtal.
Han ringde typ en gång per år.
Jag träffade inte min pappa så mycket.
Två dagar en helg då jag var tjugo år.
1,5 h på hans dödsbädd.
Det var de gånger jag var själv med honom.
Då han kunde vara sig själv.
Glad. Lika glad som jag var.
Ödet ville ha det så.
Jag skulle inte få en chans att träffa honom.
Sorgen jag bar var massiv.
Jag grät.
Jag förstod att Lisas pappa blev mördad på 1700-talet.
Den sorgen bar jag som en avgrundstyngd inom mig.
Det gick så långt att jag tvivlade på vem som var min pappa.
Fadersjakten skrev jag en novell om.
Jag skrev många noveller om pappan, längtan, saknaden, kärleken.
Jag träffade honom och tårarna forsade.
Vid varje möte.
Han lät dem rinna tills inga tårar längre rann.
Min pappa dog för ett år sedan och jag fällde inte en tår.
Jag var läkt, helad.
Rune och jag nådde försoning, förlåtelse och närhet
innan han fick lämna ett överdjävligt liv.
På den tiden hade jag svart hår.
Alla mina barn har fötts med svart hår.
söndag 28 oktober 2018
Nobels fredspris 2018, sexualiserat våld i konflikter
Nobels fredspris 2018 uppmärksammar sexuellt våld.
Där kvinnan trasas sönder och underlivet måste fogas samman igen, där självläkning inte är möjlig.
Detta skriver jag också om i "Lisas bok".
Jag skriver och det som händer i det yttre livet, verkligheten sker samtidigt. Jag noterar.
Det stora är stort. Det stora är inte greppbart. Ondskan har inga proportioner, liksom godheten, den gränslösa kärleken.
Jag har varit i Zaire, Kongo år 1991. Jag har varit i Bukavu. Jag har tagit mig runt i ett land där hatet lyste i blickarna och det nästan fysiskt gick att ta på det värsta som finns enligt mig, innan våldet eskalerade. Skjutningarna hördes ljudligt inne från Rwanda då vi färdades längs gränslinjen mellan Zaire, Kongo och Rwanda. Flyktströmmarna vällde in i Goma.
Det var så förvirrande och det mest krävande jag gjort att ta mig runt i det landet, en liten del av denna gigant, till fots och med obefintliga transportmedel. Och. Det var det mest vackra land jag skådat. Grönt, bördigt, kullar, berg, natur, gorillor. Rikt i all fattigdom.
Jag var lika omedveten då om vad jag skulle skriva om, vad jag skulle beskriva i en Sexualitetsprincip som den okända historiska gång världen skulle stå inför. Jag har läst reportage därifrån. Jag har läst om den kongolesiske läkaren Denis Mukwege som nu får Nobels fredspris. Ord, händelser som jag inte kan ta i min mun eller skriva här. Det mannen gör är stort, väl värt ett stort pris, ett uppmärksammande. Tystnaden som omgärdar det hela är för mig obehaglig.
När jag skrev "Lisas bok" var jag tvungen att försätta mig själv i upplevelsen och tona ut den. En sådan bok är inte möjlig att skriva på ett år. Jag behövde pausa äcklets känsla jag själv försatte mig i och tona ner, göra det sexuella våldet mindre än det egentligen är. Det vidriga är lika omfångsrikt som kärleken. Ondska och godheten är proportionslösa och det går inte att ta in så mycket i en mänsklig upplevelse. Ord till att beskriva saknas och därför blir böcker, reportage inte i närheten av verkligheten.
Detta är i kärnan av existensen, det basala, i roten, rotchakrat, sexualiteten, makten, det bästa där det sämsta tar makt och stjäl från någon möjligheter.
För mig är det viktigt att detta blir sagt och utrett. För mig betyder detta pris väldigt mycket. Upprättelse. Att mänskligheten tar tag i viktiga frågor.
Jag har lidit med dessa offer, i tystnad under år då jag känt till det. Den sociala koden är tystnad. Jag har varit lycklig att någon vill viga sitt liv till att ställa tillrätta. Jag är glad att detta uppmärksammas.
Av TT (tidningarnas telegrambyrå) i Svenska Dagbladet 5/10 - 18, viktiga ord:
"När man ser övergrepp och förstörelse och tiger om det, är det som att man är delaktig. När man inte fördömer det onda och inte säger vad man ser, för att få en förändring, är det som att man accepterar det som händer. Det räcker inte att ta hand om tiotusentals kvinnor. Vi har behandlat följderna, men det är också mycket viktigt att behandla orsaken." skriver Mukwege i ett pressmeddelande från Läkarmissionen.
JA!
Där kvinnan trasas sönder och underlivet måste fogas samman igen, där självläkning inte är möjlig.
Detta skriver jag också om i "Lisas bok".
Jag skriver och det som händer i det yttre livet, verkligheten sker samtidigt. Jag noterar.
Det stora är stort. Det stora är inte greppbart. Ondskan har inga proportioner, liksom godheten, den gränslösa kärleken.
Jag har varit i Zaire, Kongo år 1991. Jag har varit i Bukavu. Jag har tagit mig runt i ett land där hatet lyste i blickarna och det nästan fysiskt gick att ta på det värsta som finns enligt mig, innan våldet eskalerade. Skjutningarna hördes ljudligt inne från Rwanda då vi färdades längs gränslinjen mellan Zaire, Kongo och Rwanda. Flyktströmmarna vällde in i Goma.
Det var så förvirrande och det mest krävande jag gjort att ta mig runt i det landet, en liten del av denna gigant, till fots och med obefintliga transportmedel. Och. Det var det mest vackra land jag skådat. Grönt, bördigt, kullar, berg, natur, gorillor. Rikt i all fattigdom.
Jag var lika omedveten då om vad jag skulle skriva om, vad jag skulle beskriva i en Sexualitetsprincip som den okända historiska gång världen skulle stå inför. Jag har läst reportage därifrån. Jag har läst om den kongolesiske läkaren Denis Mukwege som nu får Nobels fredspris. Ord, händelser som jag inte kan ta i min mun eller skriva här. Det mannen gör är stort, väl värt ett stort pris, ett uppmärksammande. Tystnaden som omgärdar det hela är för mig obehaglig.
När jag skrev "Lisas bok" var jag tvungen att försätta mig själv i upplevelsen och tona ut den. En sådan bok är inte möjlig att skriva på ett år. Jag behövde pausa äcklets känsla jag själv försatte mig i och tona ner, göra det sexuella våldet mindre än det egentligen är. Det vidriga är lika omfångsrikt som kärleken. Ondska och godheten är proportionslösa och det går inte att ta in så mycket i en mänsklig upplevelse. Ord till att beskriva saknas och därför blir böcker, reportage inte i närheten av verkligheten.
Detta är i kärnan av existensen, det basala, i roten, rotchakrat, sexualiteten, makten, det bästa där det sämsta tar makt och stjäl från någon möjligheter.
För mig är det viktigt att detta blir sagt och utrett. För mig betyder detta pris väldigt mycket. Upprättelse. Att mänskligheten tar tag i viktiga frågor.
Jag har lidit med dessa offer, i tystnad under år då jag känt till det. Den sociala koden är tystnad. Jag har varit lycklig att någon vill viga sitt liv till att ställa tillrätta. Jag är glad att detta uppmärksammas.
Av TT (tidningarnas telegrambyrå) i Svenska Dagbladet 5/10 - 18, viktiga ord:
"När man ser övergrepp och förstörelse och tiger om det, är det som att man är delaktig. När man inte fördömer det onda och inte säger vad man ser, för att få en förändring, är det som att man accepterar det som händer. Det räcker inte att ta hand om tiotusentals kvinnor. Vi har behandlat följderna, men det är också mycket viktigt att behandla orsaken." skriver Mukwege i ett pressmeddelande från Läkarmissionen.
JA!
foton av gamla foton: Marie Torebring
Jag hade vitt hår på den tiden ...
tisdag 9 oktober 2018
Bokrecension; "Minnet av Renate" av Peter Ahlquist
Bokrecension; "Minnet av Renate" av Peter Ahlquist, Arx förlag 2017
Det är en kort tät historia om vänskap, kärlek och kalla krigets dagar före Berlinmurens fall.
Berättelsen börjar och slutar i jagform. Slutet är gripande och textens styrka ligger där i det laddade slutet. Då flödar orden och skriver sig själva. Närvaron är total.
Jag var inte i Europa då DDR upplöstes. Jag var i Asien och likheten är slående; det är unga människor som håller i vapnen och som genomför dåraktiga order om att begränsa människors frihet och liv.
Berättelsen stannar kvar då den är autentisk. Jag föredrar berättelser som berör, som tar sig an större frågeställningar, också det som är nutidshistoria. Varje liv som varat en tid blir historia. Det är viktigt att skriva den, för historien upprepar sig.
Den ryska ubåt, U137 som gick på grund utanför Karlskrona i Gåsefjärden 1981-10-27, i militärt skyddsområde belyses ur ett helt annat perspektiv än den massmediala hets som rådde då. Synvinkeln är från öst.
Boken skrivs med ett språk som driver berättelsens rörelse framåt.
Frågan jag ställer mig då jag läser berättelsen och efter att jag lärt känna människor från många olika länder är, Vilka drivkrafter har människan? Är det status, äventyr, dämpa tristess, kärlek, närhet, glädje ...
Människor är brickor i ett större maktspel och tillåter sig att vara det.
I lycka finns sorg
I sorg finns lycka
När människans strävan är en annan än vapen, droger, sex, pengar behövs spioner då?
Foto: Marie Torebring
Det är en kort tät historia om vänskap, kärlek och kalla krigets dagar före Berlinmurens fall.
Berättelsen börjar och slutar i jagform. Slutet är gripande och textens styrka ligger där i det laddade slutet. Då flödar orden och skriver sig själva. Närvaron är total.
Jag var inte i Europa då DDR upplöstes. Jag var i Asien och likheten är slående; det är unga människor som håller i vapnen och som genomför dåraktiga order om att begränsa människors frihet och liv.
Berättelsen stannar kvar då den är autentisk. Jag föredrar berättelser som berör, som tar sig an större frågeställningar, också det som är nutidshistoria. Varje liv som varat en tid blir historia. Det är viktigt att skriva den, för historien upprepar sig.
Den ryska ubåt, U137 som gick på grund utanför Karlskrona i Gåsefjärden 1981-10-27, i militärt skyddsområde belyses ur ett helt annat perspektiv än den massmediala hets som rådde då. Synvinkeln är från öst.
Boken skrivs med ett språk som driver berättelsens rörelse framåt.
Frågan jag ställer mig då jag läser berättelsen och efter att jag lärt känna människor från många olika länder är, Vilka drivkrafter har människan? Är det status, äventyr, dämpa tristess, kärlek, närhet, glädje ...
Människor är brickor i ett större maktspel och tillåter sig att vara det.
I lycka finns sorg
I sorg finns lycka
När människans strävan är en annan än vapen, droger, sex, pengar behövs spioner då?
Foto: Marie Torebring
tisdag 2 oktober 2018
Bokmässan Göteborg 2018, Crimetime
Jag skriver inte deckare.
Jag skriver om mord.
Under helgens bokmässa i Göteborg lyssnade jag till Inger Frimansson och Helena Kubicek Boye som samtalade om vår mörka inre. Det var intressant att lyssna till deckarförfattare och höra om deras intresse för psykologi och viljan att förstå vad det är att vara människa.
De trodde inte att människor föds onda och att ljuset alltid vinner över mörkret, att det finns motkrafter som leenden, djur och natur.
De betonade det terapeutiska värdet av att skriva sig fri från det värsta man vet. För Inger var det daggmaskar och för Helena blod. Andra hemskheter kan vara skuld, avund, hämnd. För mig har det varit ormar.
Christina Erikson och Åsa Bonelli samtalade om psykopater. De betonade att de med sitt skrivande vill upplysa, informera människor och varna för de alltför charmerande, generösa och de som vill veta mycket om dig. Spännande for det ur moderatorn och då svarade Christina, aldrig spännande, det slutar alltid med elände. Igenkänningsfaktorn var hög för mig. "Mönstret är detsamma". Ja, alltför tydligt om du tittar efter. De uttryckte sig klart, "Det är en parasiterande livsstil", "Som att plocka ur en öppen plånbok och det kan handla om sex, pengar, status, allt möjligt." Vidare nämnde de att offret har förtroende för den som den låter sig luras av. I Åsas bok får offret lägga pusslet själv, offret förstår inte.
Lars Kepler, Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril, påpekade att deras berättelser går från kaos till ordning och att storyn tillslut landar bra.
Mitt enda lilla litteraturköp bestod i en bok om adlig kärlek på 1700-talet, för att fortsätta min research kring mitt färdigskrivna manus "Lisas bok".
foto: Marie Torebring
Jag skriver om mord.
Under helgens bokmässa i Göteborg lyssnade jag till Inger Frimansson och Helena Kubicek Boye som samtalade om vår mörka inre. Det var intressant att lyssna till deckarförfattare och höra om deras intresse för psykologi och viljan att förstå vad det är att vara människa.
De trodde inte att människor föds onda och att ljuset alltid vinner över mörkret, att det finns motkrafter som leenden, djur och natur.
De betonade det terapeutiska värdet av att skriva sig fri från det värsta man vet. För Inger var det daggmaskar och för Helena blod. Andra hemskheter kan vara skuld, avund, hämnd. För mig har det varit ormar.
Christina Erikson och Åsa Bonelli samtalade om psykopater. De betonade att de med sitt skrivande vill upplysa, informera människor och varna för de alltför charmerande, generösa och de som vill veta mycket om dig. Spännande for det ur moderatorn och då svarade Christina, aldrig spännande, det slutar alltid med elände. Igenkänningsfaktorn var hög för mig. "Mönstret är detsamma". Ja, alltför tydligt om du tittar efter. De uttryckte sig klart, "Det är en parasiterande livsstil", "Som att plocka ur en öppen plånbok och det kan handla om sex, pengar, status, allt möjligt." Vidare nämnde de att offret har förtroende för den som den låter sig luras av. I Åsas bok får offret lägga pusslet själv, offret förstår inte.
Lars Kepler, Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril, påpekade att deras berättelser går från kaos till ordning och att storyn tillslut landar bra.
Mitt enda lilla litteraturköp bestod i en bok om adlig kärlek på 1700-talet, för att fortsätta min research kring mitt färdigskrivna manus "Lisas bok".
foto: Marie Torebring
söndag 23 september 2018
Det enkla är det vackra
Bara ett klick iväg ... det går förstås att göra storyn mer dramatisk ... så är manuset raderat, arg text skickad, ett banklån taget, tillåten access till något av dina konton och så vidare ... Klicket är för lätt. Eftertanken går förlorad.
Sexualitetsprincipen är skriven i historisk romanform. I historien fanns inga klick. Processerna mal långsamt och får sin fulländning gradvis i ett utdraget förlopp som sträcker sig över hela liv, flera liv, flera scener, flera böcker.
Att klicka sig till lycka i ett enda klick går inte, men varje steg för att vrida olycka tillbaka till lycka bidrar till dess fullbordan.
Klicka på beställning av varor, se vackra platser från andra sidan jorden, kommunicera med vänner, främlingar, avfärda, lägga till. Enkelt mellan ja/nej, klicka/klicka inte, likes/dislikes. Vackert? Maybe.
Byta språk är bara ett klick bort. Det enkla är det vackra. Översättningarna som följer är inte alltid begripliga och språket som är resultatet av detta klick är allt annat än vackert. Nonsenstext. Enkelt. Ytligt. Jo, ibland är det nödvändigt för att överhuvudtaget ha ett hum om texten, som när ursprungstexten är skriven på japanska.
En skönlitterär text måste bearbetas otroligt mycket och sådant tar tid och kräver koncentration och ständigt ifrågasättande. Texten blir vacker när redigeringen har fått måla om den på nytt ett flertal gånger.
Vad är vackert som är enkelt?
Att se molnformationer, att betrakta skiftningarna på ett hav, beundra solnedgång eller soluppgång. Sådana bilder verkar aldrig kunna upphöra i sociala medier och sprids från och över jordens alla hörn.
Ett leende är enkelt och visar det vackra, människans inneboende skönhet då lager av smuts, negativitet har sköljts bort.
Det friska är vackert.
Sexualitetsprincipen börjar med ett mord som förmörkar människors sinnen. Serien beskriver inte hur en polis reder ut det hela utan hur individerna själva genom att forcera lager av lidande, smärta, upprepningar når klarhet och tillfrisknande. Reflektioner i mörka tunnlar krävs för att sedan gradvis komma ut i ljuset, att se sig själv öga mot öga.
När spegelreflektionen är en selfie, du ser ditt sanna väsen, hela dig vad som gjort dig till den du är fysiskt, psykiskt, beteendemässigt avslöjas mördaren.
Sexualitetsprincipen handlar om att bli ren från smutsigt lidande, bli skinande vit, om att bli vacker.
Enkelt?
Inte alls!
foto: Marie Torebring
https://marietorebring.se/
https://www.facebook.com/mariestext/?ref=bookmarks
https://www.instagram.com/torebring/
Sexualitetsprincipen är skriven i historisk romanform. I historien fanns inga klick. Processerna mal långsamt och får sin fulländning gradvis i ett utdraget förlopp som sträcker sig över hela liv, flera liv, flera scener, flera böcker.
Att klicka sig till lycka i ett enda klick går inte, men varje steg för att vrida olycka tillbaka till lycka bidrar till dess fullbordan.
Klicka på beställning av varor, se vackra platser från andra sidan jorden, kommunicera med vänner, främlingar, avfärda, lägga till. Enkelt mellan ja/nej, klicka/klicka inte, likes/dislikes. Vackert? Maybe.
Byta språk är bara ett klick bort. Det enkla är det vackra. Översättningarna som följer är inte alltid begripliga och språket som är resultatet av detta klick är allt annat än vackert. Nonsenstext. Enkelt. Ytligt. Jo, ibland är det nödvändigt för att överhuvudtaget ha ett hum om texten, som när ursprungstexten är skriven på japanska.
En skönlitterär text måste bearbetas otroligt mycket och sådant tar tid och kräver koncentration och ständigt ifrågasättande. Texten blir vacker när redigeringen har fått måla om den på nytt ett flertal gånger.
Vad är vackert som är enkelt?
Att se molnformationer, att betrakta skiftningarna på ett hav, beundra solnedgång eller soluppgång. Sådana bilder verkar aldrig kunna upphöra i sociala medier och sprids från och över jordens alla hörn.
Ett leende är enkelt och visar det vackra, människans inneboende skönhet då lager av smuts, negativitet har sköljts bort.
Det friska är vackert.
Sexualitetsprincipen börjar med ett mord som förmörkar människors sinnen. Serien beskriver inte hur en polis reder ut det hela utan hur individerna själva genom att forcera lager av lidande, smärta, upprepningar når klarhet och tillfrisknande. Reflektioner i mörka tunnlar krävs för att sedan gradvis komma ut i ljuset, att se sig själv öga mot öga.
När spegelreflektionen är en selfie, du ser ditt sanna väsen, hela dig vad som gjort dig till den du är fysiskt, psykiskt, beteendemässigt avslöjas mördaren.
Sexualitetsprincipen handlar om att bli ren från smutsigt lidande, bli skinande vit, om att bli vacker.
Enkelt?
Inte alls!
foto: Marie Torebring
https://marietorebring.se/
https://www.facebook.com/mariestext/?ref=bookmarks
https://www.instagram.com/torebring/
söndag 16 september 2018
Det är bara ett klick iväg
Det är bara ett klick iväg.
👍💗💙💚💛💜
Thumbs up, likes, gilla
True
Klick, klick
och ännu ett litet klick
Hur hamnade du på den sidan?
Hur kommer du tillbaka?
Kan du gå tillbaka?
I klickandets värld kan du klicka dig runt i timmar.
Spendera tiden.
Spendera livet.
Krasst, som jag ser det så blir jag inspirerad av all vacker konst och alla vackra foton jag ser.
Dessa kickar igång min egen skaparfantasi. Idéerna poppar. Det gäller att spara en del tid till att förverkliga några av idéerna.
Kan tiden sparas? Lev i nuet uppmaningar dyker upp titt som tätt på Instagram. En något underlig uppmaning som jag inte helt begriper. Om du koncentrerar dig, fokuserar är du alltid i nuet. Människor planerar inte sina klick. Idag får jag bara klicka tio gånger, typ. Vad är nuet? Hur många sekunder är det?
Till nästa gång kan du fantisera kring; "I det enkla bor det vackra".
foto: Marie Torebring
Fjärås bräcka. Likadan bild dök upp på Instagram så jag kunde ha besparat mig besväret med att ta mig dit och stannat hemma i soffan och bara fortsatt mitt klickande.
Eller så kunde jag ha ansträngt mig lite mer och fotat något annat, och det gjorde jag också ...
👍💗💙💚💛💜
Thumbs up, likes, gilla
True
Klick, klick
och ännu ett litet klick
Hur hamnade du på den sidan?
Hur kommer du tillbaka?
Kan du gå tillbaka?
I klickandets värld kan du klicka dig runt i timmar.
Spendera tiden.
Spendera livet.
Krasst, som jag ser det så blir jag inspirerad av all vacker konst och alla vackra foton jag ser.
Dessa kickar igång min egen skaparfantasi. Idéerna poppar. Det gäller att spara en del tid till att förverkliga några av idéerna.
Kan tiden sparas? Lev i nuet uppmaningar dyker upp titt som tätt på Instagram. En något underlig uppmaning som jag inte helt begriper. Om du koncentrerar dig, fokuserar är du alltid i nuet. Människor planerar inte sina klick. Idag får jag bara klicka tio gånger, typ. Vad är nuet? Hur många sekunder är det?
Till nästa gång kan du fantisera kring; "I det enkla bor det vackra".
foto: Marie Torebring
Fjärås bräcka. Likadan bild dök upp på Instagram så jag kunde ha besparat mig besväret med att ta mig dit och stannat hemma i soffan och bara fortsatt mitt klickande.
Eller så kunde jag ha ansträngt mig lite mer och fotat något annat, och det gjorde jag också ...
måndag 10 september 2018
Medan du väntar
Jag har i några års tid samlat på ord och uttryck som dyker upp i min hjärna. Tänker nu introducera några av dem i bloggen. Först ut är "medan du väntar". Texten runt orden fyllde jag i då vi väntade på valutgången.
Medan du väntar springer livet iväg.
Vad fyller du din väntan med?
Är det nya önskningar eller står du still i vanmakt och undrar för att senare ställa dig frågan vart livet tog vägen?
Väntan är tålamodets konst. Är väntan innehållslös? Är livet stillastående?
Gårdagens ordspråk i min kalender löd, "Den som är rädd för förändring är också rädd för livet."
Förändring är flöde. Livet är flöde och förändring och kan översättas med evolution eller kreativitet, att skapa. I förändringen sker uppbyggande processer och nedbrytande aktivitet samtidigt. Något gammalt lämnas för att ge plats åt något nytt spännande.
Stanna upp och notera vad som flödar.
Vad har du satt igång?
Vad har du lyckats åstadkomma?
Vad har du lämnat bakom?
Vart vill du nå?
Gå dit!
Se målet!
Visualisera det! Tänk på det! Känn in det!
Då är du redan på väg dit, till ditt mål.
Låt sen tiden verka för dig.
En dag sammanstrålar allt.
Vissa mål är enkla att nå och uppfylls samma dag, andra tar flera år att nå.
Tålamod. Dela upp de stora målen till delmål så blir den långa, tunga vägen inte så svår och kämpig.
Glöm inte att skratta. Ha roligt medan du går, förflyttar dig, väntar.
Till nästa gång kan du skriva på, "Det är bara ett klick iväg".
Skicka gärna in ditt bidrag!
Ha det!! Ta det! Greppa ditt mål!! Fastna inte i drömmarna, i väntan!
foto; Marie Torebring
Nu har jag en liten ek på gång i en planteringskorg. Tusen år ...
Björken jag planterade i en kruka växte snabbt på höjden. Ibland går det fortare än man tror.
måndag 3 september 2018
Bokrecension; "Rum för resande" av Hans Gunnarsson
Bokrecension; "Rum för resande" av Hans Gunnarsson, Månpocket 2017
Författaren är för mig okänd. Jag blir nyfiken. Hans skicklighet i att ödesmätta historien är slående. Googlar; i och med boken "Rum för resande" har han varit verksam som författare i tjugo år år 2016. Hans Gunnarsson skriver också filmmanus och har gjort manuset till Ondskan, Leva livet med flera filmer.
"Rum för resande" har ett tilltagande oroscrescendo från blad till blad med den oväntade tragiska utgången och läsaren lämnas att göra sina egna psykologiska tolkningar. Människan är komplex. Ingenting är rakt och enkelt. Inte heller en rak resa från Gävle ned till Småland och den biologiska mamman. Resan företas med tvivel, ökande olust och i den stilla förfallna idyllen tickar momentet mot sin fulländning.
Jag önskar att jag kunde skriva så. Thrillerkaraktär. Baksidestexten är för banal mot inlagans innehåll.
Sex: tonårsgraviditet, barnet bortadopteras, transsexualitet, psykotisk person är den asexuell
Kärlek: att följa den älskade till vägs ände och inte lita på sin känsla. Kärlek till barnet eller inte. Möjligheter och begränsningar.
Varje bok som är skönlitterär berör mänskliga fundament som kärlek och sex och kan sorteras in under Sexualitetsprincipen. Och ... Hur ett mord kan uppstå ...
foto: Marie Torebring
Författaren är för mig okänd. Jag blir nyfiken. Hans skicklighet i att ödesmätta historien är slående. Googlar; i och med boken "Rum för resande" har han varit verksam som författare i tjugo år år 2016. Hans Gunnarsson skriver också filmmanus och har gjort manuset till Ondskan, Leva livet med flera filmer.
"Rum för resande" har ett tilltagande oroscrescendo från blad till blad med den oväntade tragiska utgången och läsaren lämnas att göra sina egna psykologiska tolkningar. Människan är komplex. Ingenting är rakt och enkelt. Inte heller en rak resa från Gävle ned till Småland och den biologiska mamman. Resan företas med tvivel, ökande olust och i den stilla förfallna idyllen tickar momentet mot sin fulländning.
Jag önskar att jag kunde skriva så. Thrillerkaraktär. Baksidestexten är för banal mot inlagans innehåll.
Sex: tonårsgraviditet, barnet bortadopteras, transsexualitet, psykotisk person är den asexuell
Kärlek: att följa den älskade till vägs ände och inte lita på sin känsla. Kärlek till barnet eller inte. Möjligheter och begränsningar.
Varje bok som är skönlitterär berör mänskliga fundament som kärlek och sex och kan sorteras in under Sexualitetsprincipen. Och ... Hur ett mord kan uppstå ...
foto: Marie Torebring
tisdag 28 augusti 2018
Den röda elefanten
foto: Marie Torebring
Jo, för att ett bidrag går till dessa underbara djur. Varför utrota dem på grund av afrodisiakum, på grund av deras ståtlighet, på grund av deras intelligens, på grund av deras styrka, deras kraft, deras lugn, deras uthållighet, deras empatiska förmåga. Elfenben. Människan är så tröttsamt onödigt begränsad i sin förmåga då hon inte känner sin kapacitet.
Röd; grunden, överlevnaden, sexualiteten
söndag 26 augusti 2018
Jag älskar
Jag älskar själar
inte kroppar
Sex är inte en objektifiering av kroppar
Sex är mellan subjekt och subjekt
själ i själ med själ tillsammans
genom hjärtat
där den allomfattande kärleken bor
Ja, för att skriva vissa texter krävs mod.
To be on duty, känner jag det som.
På 1700-talet, i "Lisas bok" var det husförhör och Guds straff och plikten att framleva sitt liv som Guds ödmjuka tjänare.
Det är en självklarhet för mig att vara tjänare i empatisk tjänst. Tyvärr är detta inte begripligt för flertalet utan strävan står till att ombesörja egots rike.
"Lisas bok" har varit krävande att skriva, men ger en befriande känsla av förmågan att ro projektet iland. Att kunna lämna något bakom sig, att få ett totalstopp är så himla skönt.
Fröet till boken såddes år 2007. Efter 70 banala sidor tog min förmåga att författa den boken en extremt lång paus. Jag hade inte den mognad och förståelse som krävdes för att nå ända fram med det jag ville förmedla. Nu har jag träffat alla karaktärer i verkligheten och det gjorde processen att måla fram storyn lättare.
Jag drömde häromnatten om en gris som var rosavit som jag låg skavfötters med. Över mitt huvud stod en vit elefant och sov för att sen förvandlas till den brunklädda mannen som jag älskade så. Hur utelämnande kan författaren vara i sina texter?
Grisen är självisk och vältrar sig. Elefanten står för kraft och energi, mild eller aggressiv. I den skönlitterära texten kan fiction måla över skavanker i drömmar och verklighet. Verkliga personer kan illustreras i uppdiktade karaktärer och personers egenskaper kan byta plats med varandra.
Texten slår tillbaka mot dess upphovsman och läsarens verklighet kan bekräftas där författaren minst anar att det kommer att ske.
Författaren måste ha orken att ta sig igenom sin egen text åtskilliga gånger. När jag skrev "Så som i himlen så på jorden" läste jag texten mellan 30 - 40 gånger. Tillslut fyller hjärnan i texten och sämre stycken blir osynliga för författaren själv. Så långt har jag inte kommit med "Lisas bok". Ännu finns möjligheten att texten kan få en annan ton, en annan rytm, en annan spänning.
Vad som är fastslaget är storyn, alla scener från början till slut. Till mina karaktärer finns en verklig förlaga uppdiktad med små fragment ur mitt liv, det som hjärnan viskat om i bilder, det som min kropp har skvallrat om.
"Lisas bok" slår an grundtonen, överlevnaden.
Målning och foto: Marie Torebring
"Guldet på andra sidan regnbågen, röd"
inte kroppar
Sex är inte en objektifiering av kroppar
Sex är mellan subjekt och subjekt
själ i själ med själ tillsammans
genom hjärtat
där den allomfattande kärleken bor
Ja, för att skriva vissa texter krävs mod.
To be on duty, känner jag det som.
På 1700-talet, i "Lisas bok" var det husförhör och Guds straff och plikten att framleva sitt liv som Guds ödmjuka tjänare.
Det är en självklarhet för mig att vara tjänare i empatisk tjänst. Tyvärr är detta inte begripligt för flertalet utan strävan står till att ombesörja egots rike.
"Lisas bok" har varit krävande att skriva, men ger en befriande känsla av förmågan att ro projektet iland. Att kunna lämna något bakom sig, att få ett totalstopp är så himla skönt.
Fröet till boken såddes år 2007. Efter 70 banala sidor tog min förmåga att författa den boken en extremt lång paus. Jag hade inte den mognad och förståelse som krävdes för att nå ända fram med det jag ville förmedla. Nu har jag träffat alla karaktärer i verkligheten och det gjorde processen att måla fram storyn lättare.
Jag drömde häromnatten om en gris som var rosavit som jag låg skavfötters med. Över mitt huvud stod en vit elefant och sov för att sen förvandlas till den brunklädda mannen som jag älskade så. Hur utelämnande kan författaren vara i sina texter?
Grisen är självisk och vältrar sig. Elefanten står för kraft och energi, mild eller aggressiv. I den skönlitterära texten kan fiction måla över skavanker i drömmar och verklighet. Verkliga personer kan illustreras i uppdiktade karaktärer och personers egenskaper kan byta plats med varandra.
Texten slår tillbaka mot dess upphovsman och läsarens verklighet kan bekräftas där författaren minst anar att det kommer att ske.
Författaren måste ha orken att ta sig igenom sin egen text åtskilliga gånger. När jag skrev "Så som i himlen så på jorden" läste jag texten mellan 30 - 40 gånger. Tillslut fyller hjärnan i texten och sämre stycken blir osynliga för författaren själv. Så långt har jag inte kommit med "Lisas bok". Ännu finns möjligheten att texten kan få en annan ton, en annan rytm, en annan spänning.
Vad som är fastslaget är storyn, alla scener från början till slut. Till mina karaktärer finns en verklig förlaga uppdiktad med små fragment ur mitt liv, det som hjärnan viskat om i bilder, det som min kropp har skvallrat om.
"Lisas bok" slår an grundtonen, överlevnaden.
Målning och foto: Marie Torebring
"Guldet på andra sidan regnbågen, röd"
söndag 19 augusti 2018
Bokrecension; "Skuggor av ljus" av Åsa Persson
Ännu en bok om misshandel är nu läst. Den här gången ligger fokus på kvinnomisshandel. Det är då det sexuella kommer in. Sexualitetsprincipens serie handlar om kvinnomisshandel, om förakt och kontroll.
Åsa Perssons bok "Skuggor av ljus" utspelar sig i en miljö av poliser, en städerska, socialgrupp ... där språket kan bli grövre och enklare. Men, fenomenet går igen i alla samhällsgrupper oavsett språk och uttrycket har alltid en sexuell skevhet. Sex är den yttersta metoden för att kränka en annan människas integritet.
Två nätters läsning på målarkurs så var jag igenom den fängslande boken. Storyn är mycket trovärdig och tydliggör kontrollbehovet på ett målande sätt. Research är gjord hos polisen. För vad ligger egentligen bakom mord på 17-åriga tjejer?
Som motvikt till det destruktiva och dysfunktionella beskrivs äkta kärlek och närvaro hos huvudkaraktärer. Kontrasten tydliggör den obalanserade relationen med skärpa.
Hur kan någon ställa upp på misshandel?
Vad får någon att stanna i en sådan relation?
Också svar på dessa frågor ges.
Rädsla, förvirring, aningslöshet ...
Det krävs mod att bryta destruktivitet och det är en farlig, utsatt situation individen hamnar i.
foto; Marie Torebring
Boken är utgiven på Grim förlag år 2017.
Åsa Perssons bok "Skuggor av ljus" utspelar sig i en miljö av poliser, en städerska, socialgrupp ... där språket kan bli grövre och enklare. Men, fenomenet går igen i alla samhällsgrupper oavsett språk och uttrycket har alltid en sexuell skevhet. Sex är den yttersta metoden för att kränka en annan människas integritet.
Två nätters läsning på målarkurs så var jag igenom den fängslande boken. Storyn är mycket trovärdig och tydliggör kontrollbehovet på ett målande sätt. Research är gjord hos polisen. För vad ligger egentligen bakom mord på 17-åriga tjejer?
Som motvikt till det destruktiva och dysfunktionella beskrivs äkta kärlek och närvaro hos huvudkaraktärer. Kontrasten tydliggör den obalanserade relationen med skärpa.
Hur kan någon ställa upp på misshandel?
Vad får någon att stanna i en sådan relation?
Också svar på dessa frågor ges.
Rädsla, förvirring, aningslöshet ...
Det krävs mod att bryta destruktivitet och det är en farlig, utsatt situation individen hamnar i.
foto; Marie Torebring
Boken är utgiven på Grim förlag år 2017.
lördag 11 augusti 2018
Bokrecension; "Pojken som kallades Det" av Dave Pelzer
Bokrecension; "Pojken som kallades Det" av Dave Pelzer, Forum 2002
Det är en omskakande berättelse som nästan är värre än värst. Ingen thriller eller deckare kommer i närheten av den rysning läsningen framkallar i mig. Tempot är drivet från början till slut och läsningen måste fortgå i ett enda svep. Det finns inget i berättelsen som får den att stanna upp, ingen händelse eller miljöbeskrivning är utdragen. Berättelsen är ett enda flödande av dårskap.
Texten är inramad runt den barnmisshandel en av bröderna (författaren) utsätts för och lämnar inga svar på detaljerade frågor hur han lyckades läka och skapa sig ett meningsfullt liv efter barndomen, vilket han trots allt lyckades med.
Vad som tydligt framgår i texten är hans strategiska tankegångar för överlevnad. Tio dagar utan mat, knivhugg i buken, gasad mot döden på toaletten. Hur han vägrade att ge upp livet och de vinster han gladdes åt gentemot förövaren, modern. Hur Hon aldrig kunde ta full makt och kontroll över honom, barnets liv.
En väldigt betydelsefull mening finns i boken. Den sträcker sig bortom den kroppsliga döden och handlar om att värna själens överlevnad, att ta kontroll över sin egen tanke. Dessvärre strök jag inte under meningen och kunde inte hitta den igen när jag letade. Det är vid den punkten segern finns att finna och där förövaren, den som vill ont, förlorar. Då syndabocken är beredd att offra allt för att rädda sig. Då kan förövaren inte längre nå denne. Den som gör ont vill ha full kontroll, det är vad misshandel handlar om.
Pojken sa åt sig själv att inte gråta utan rengöra såret. Han gled in i fantasier om att vara Stålmannen med en röd mantel, han var kung i ett palats. Fantasier och rationellt handlande är viktiga i livshotande situationer. I fantasierna finns hoppet nedlagt. Där finns kraften att inte ge upp, att ta sig vidare, att kämpa på mot den bättre målbilden.
När tron viker och hatet träder in börjar förlusten då misshandlaren kan börja räkna hem segern. Också den kampen övervann pojken.
foto: Marie Torebring
Det är en omskakande berättelse som nästan är värre än värst. Ingen thriller eller deckare kommer i närheten av den rysning läsningen framkallar i mig. Tempot är drivet från början till slut och läsningen måste fortgå i ett enda svep. Det finns inget i berättelsen som får den att stanna upp, ingen händelse eller miljöbeskrivning är utdragen. Berättelsen är ett enda flödande av dårskap.
Texten är inramad runt den barnmisshandel en av bröderna (författaren) utsätts för och lämnar inga svar på detaljerade frågor hur han lyckades läka och skapa sig ett meningsfullt liv efter barndomen, vilket han trots allt lyckades med.
Vad som tydligt framgår i texten är hans strategiska tankegångar för överlevnad. Tio dagar utan mat, knivhugg i buken, gasad mot döden på toaletten. Hur han vägrade att ge upp livet och de vinster han gladdes åt gentemot förövaren, modern. Hur Hon aldrig kunde ta full makt och kontroll över honom, barnets liv.
En väldigt betydelsefull mening finns i boken. Den sträcker sig bortom den kroppsliga döden och handlar om att värna själens överlevnad, att ta kontroll över sin egen tanke. Dessvärre strök jag inte under meningen och kunde inte hitta den igen när jag letade. Det är vid den punkten segern finns att finna och där förövaren, den som vill ont, förlorar. Då syndabocken är beredd att offra allt för att rädda sig. Då kan förövaren inte längre nå denne. Den som gör ont vill ha full kontroll, det är vad misshandel handlar om.
Pojken sa åt sig själv att inte gråta utan rengöra såret. Han gled in i fantasier om att vara Stålmannen med en röd mantel, han var kung i ett palats. Fantasier och rationellt handlande är viktiga i livshotande situationer. I fantasierna finns hoppet nedlagt. Där finns kraften att inte ge upp, att ta sig vidare, att kämpa på mot den bättre målbilden.
När tron viker och hatet träder in börjar förlusten då misshandlaren kan börja räkna hem segern. Också den kampen övervann pojken.
foto: Marie Torebring
söndag 5 augusti 2018
Färgerna i min regnbåge
Varje dag kämpar individen med sin överlevnad. Röd
När individen kan släppa sin egen överlevnad kan den ta hand om någon annans överlevnad. Relationer, förökning, familj. Orange
För att sen återgå till att fokusera på sitt ego. Gul
Därefter sker en utåtriktad rörelse till andra. Nu sker omfamningen inte enbart till familjen utan till människor, liv generellt och självet inkluderas, men endast genom att lägga egot bakom. Grön
Den turkosa vibrationen talar sanning. Då måste även lögnen och det svåraste av allt, självbedrägeriet läggas bakom. Individen för sin talan, ger sitt uttryck i världen.
För att se en ännu större bild av världen måste individen ha förmåga till att integrera delar inom sig, som den feminina delen och den maskulina delen. När individen ser genom tredje ögat ser den att världen inte är dualistiskt uppdelad i motpoler. Den kan se helheten. Indigo
Lila och vitt är en ännu snabbare rörelse, fulla av energi och dessa blickar utöver världen - bortom.
Akvarell och foto; Marie Torebring
När individen kan släppa sin egen överlevnad kan den ta hand om någon annans överlevnad. Relationer, förökning, familj. Orange
För att sen återgå till att fokusera på sitt ego. Gul
Därefter sker en utåtriktad rörelse till andra. Nu sker omfamningen inte enbart till familjen utan till människor, liv generellt och självet inkluderas, men endast genom att lägga egot bakom. Grön
Den turkosa vibrationen talar sanning. Då måste även lögnen och det svåraste av allt, självbedrägeriet läggas bakom. Individen för sin talan, ger sitt uttryck i världen.
För att se en ännu större bild av världen måste individen ha förmåga till att integrera delar inom sig, som den feminina delen och den maskulina delen. När individen ser genom tredje ögat ser den att världen inte är dualistiskt uppdelad i motpoler. Den kan se helheten. Indigo
Lila och vitt är en ännu snabbare rörelse, fulla av energi och dessa blickar utöver världen - bortom.
Akvarell och foto; Marie Torebring
söndag 22 juli 2018
Bokrecension; "Hjärnstark" av Anders Hansen
Bokrecension; "Hjärnstark" av Anders Hansen, (en Månpocket tryckt av ScandBook 2018).
Detta är en faktabok skriven av överläkaren, psykiatrikern, författaren och ekonomen Anders Hansen. Som den naturvetare han är baseras texten på forskningsresultat.
Boken är som ett upprepat mantra; löpning, cykla, löpning, cykla, spring, spring, spring, gå, promenera. Det är som örongodis för mig som gillar allt utom det sista, vilket jag ändå gör för att ta hand om min fot.
För att kunna springa krävs rörlighet i leder, knäled främst. Det vill jag understryka är yogans härliga bidrag, vilket författaren missar i sitt ensidiga löparsvar på frågan om hjärnans maximala kapacitet. Hjärnan och löpning intresserar mig och utan så mycket text, men lång erfarenhet så vet jag att
Detta är en faktabok skriven av överläkaren, psykiatrikern, författaren och ekonomen Anders Hansen. Som den naturvetare han är baseras texten på forskningsresultat.
Boken är som ett upprepat mantra; löpning, cykla, löpning, cykla, spring, spring, spring, gå, promenera. Det är som örongodis för mig som gillar allt utom det sista, vilket jag ändå gör för att ta hand om min fot.
För att kunna springa krävs rörlighet i leder, knäled främst. Det vill jag understryka är yogans härliga bidrag, vilket författaren missar i sitt ensidiga löparsvar på frågan om hjärnans maximala kapacitet. Hjärnan och löpning intresserar mig och utan så mycket text, men lång erfarenhet så vet jag att
- minnet stärks
- ungdomlighet bibehålls
- glädje och lycka upplevs
- är stressreducerande
- bidrar till ökat fokus
Författaren sträcker ut texten ytterligare, hjärnan och kroppen föryngras till att bli under den biologiska åldern. Hjärnans krympning avstannar och till och med tillväxer.
Stress bidrar till bukfetma och löpning eller cykling är effektivaste sättet att bli av med detta.
Femtiplusare, se till att komma upp i maxpuls 125 då och då.
Jo, jag vet, träning blir som ett knark, är beroendeframkallande.
År av stillasittande framför en datorskärm har gjort att jag förlorat den njutningen och vill tillbaka, vill ... Därför är denna bok bra peppning för mig, ett sätt att återerövra en livsstil som gör livet enklare att leva. Och ... för att kunna skriva böckernas böcker framför en datorskärm ... Sex ...serien handlar om människans mentala utveckling. "Hjärnstark". Underrubriken är "Hur motion och träning stärker din hjärna".
foto: Marie Torebring
söndag 15 juli 2018
Monstera
Monstera är en vacker växt.
Verklighetens monster är omöjliga. Det går inte att få till samarbete, tillit, kärlek med dem. Vad du än gör så misslyckas det.
Likheten till växten monstera är deras kraft, de skyr inga medel att växa sig stora och de klarar av att överleva i skuggan där de breder ut sig. Snabbt tar de för stor plats.
tuschteckning, akvarell, foto: Marie Torebring
se även, för fler monsterabilder;
https://www.facebook.com/pg/mariestext/photos/?tab=album&album_id=338487590018407
Verklighetens monster är omöjliga. Det går inte att få till samarbete, tillit, kärlek med dem. Vad du än gör så misslyckas det.
Likheten till växten monstera är deras kraft, de skyr inga medel att växa sig stora och de klarar av att överleva i skuggan där de breder ut sig. Snabbt tar de för stor plats.
tuschteckning, akvarell, foto: Marie Torebring
se även, för fler monsterabilder;
https://www.facebook.com/pg/mariestext/photos/?tab=album&album_id=338487590018407
söndag 8 juli 2018
Bokrecension; "Totalstopp"
Totalstopp är en novellsamling av 15 författare utgiven på Safaro förlag år 2017.
Första och sista novellen är skriven av Torsten Larsson. Hans bokidé om en trafikolycka som orsakar ett stopp på en motorväg i södra Sverige är genial.
Var och en av trafikanterna befinner sig i sin egen bubbla och det är dessa vi får tränga in i genom att läsa berättelserna. Karaktärerna är vanliga människor med en slagsida åt födande, abort, graviditet. För mig känns inte dessa texter språkligt färdigredigerade. Förmodligen var de det.
Boken har legat ett år oläst hos mig. Jag kunde inte förmå mig själv till att öppna den då Torsten så tragiskt gick bort i en hjärtinfarkt då han var på semester med sin familj. Som om titeln talade ...
Författarinnan efter Torsten är Mi Tyler. Hon är också ansvarig för omslagsfotot. Mi skulle skicka boken från Malmö, men det ville sig inte. Boken hade inte alls lust att bli sänd till mig från Malmö utan återreturnerades till Mi. Däremot lyckades hennes kompis Jakob få den sänd till mig från Karlskrona. Och den bok jag arbetar mest med nu utspelar sig i Karlskrona. Lisas bok. Det blev som ett budskap, nu är det verkligen slut, totalstopp med det som utspelade sig i Karlskrona på 1700-talet. Ja, inte helt och hållet, för jag har inte redigerat klart än ...
Jag hade fortfarande svårigheter med att öppna boken.
Så dog min pappa. I processen med att det är helt och hållet definitivt slut på den omöjligheten var jag helt och hållet redo att släppa det som varit och ta mig an läsningen. Min pappa förekommer i Lisas bok ... Min farfar gjorde sin vapenfria tjänst i Karlskrona. "Verkligheten" är mycket större än det som ryms i en bubbla. Det framkommer också fint i slutnovellen. Det rör sig framför och bakom platsen i bilkön där just din bil stannar. Det händer saker du inte ser som har betydelse för dig.
Berättelserna skulle kunna vara början på längre historier. Deras anslag är mycket intressanta.
Omslagsfoto; Mi Tyler
Första och sista novellen är skriven av Torsten Larsson. Hans bokidé om en trafikolycka som orsakar ett stopp på en motorväg i södra Sverige är genial.
Var och en av trafikanterna befinner sig i sin egen bubbla och det är dessa vi får tränga in i genom att läsa berättelserna. Karaktärerna är vanliga människor med en slagsida åt födande, abort, graviditet. För mig känns inte dessa texter språkligt färdigredigerade. Förmodligen var de det.
Boken har legat ett år oläst hos mig. Jag kunde inte förmå mig själv till att öppna den då Torsten så tragiskt gick bort i en hjärtinfarkt då han var på semester med sin familj. Som om titeln talade ...
Författarinnan efter Torsten är Mi Tyler. Hon är också ansvarig för omslagsfotot. Mi skulle skicka boken från Malmö, men det ville sig inte. Boken hade inte alls lust att bli sänd till mig från Malmö utan återreturnerades till Mi. Däremot lyckades hennes kompis Jakob få den sänd till mig från Karlskrona. Och den bok jag arbetar mest med nu utspelar sig i Karlskrona. Lisas bok. Det blev som ett budskap, nu är det verkligen slut, totalstopp med det som utspelade sig i Karlskrona på 1700-talet. Ja, inte helt och hållet, för jag har inte redigerat klart än ...
Jag hade fortfarande svårigheter med att öppna boken.
Så dog min pappa. I processen med att det är helt och hållet definitivt slut på den omöjligheten var jag helt och hållet redo att släppa det som varit och ta mig an läsningen. Min pappa förekommer i Lisas bok ... Min farfar gjorde sin vapenfria tjänst i Karlskrona. "Verkligheten" är mycket större än det som ryms i en bubbla. Det framkommer också fint i slutnovellen. Det rör sig framför och bakom platsen i bilkön där just din bil stannar. Det händer saker du inte ser som har betydelse för dig.
Berättelserna skulle kunna vara början på längre historier. Deras anslag är mycket intressanta.
Omslagsfoto; Mi Tyler
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)