söndag 28 oktober 2018

Nobels fredspris 2018, sexualiserat våld i konflikter

Nobels fredspris 2018 uppmärksammar sexuellt våld.

Där kvinnan trasas sönder och underlivet måste fogas samman igen, där självläkning inte är möjlig.
Detta skriver jag också om i "Lisas bok".

Jag skriver och det som händer i det yttre livet, verkligheten sker samtidigt. Jag noterar.
Det stora är stort. Det stora är inte greppbart. Ondskan har inga proportioner, liksom godheten, den gränslösa kärleken.

Jag har varit i Zaire, Kongo år 1991. Jag har varit i Bukavu. Jag har tagit mig runt i ett land där hatet lyste i blickarna och det nästan fysiskt gick att ta på det värsta som finns enligt mig, innan våldet eskalerade. Skjutningarna hördes ljudligt inne från Rwanda då vi färdades längs gränslinjen mellan Zaire, Kongo och Rwanda. Flyktströmmarna vällde in i Goma.

Det var så förvirrande och det mest krävande jag gjort att ta mig runt i det landet, en liten del av denna gigant, till fots och med obefintliga transportmedel. Och. Det var det mest vackra land jag skådat. Grönt, bördigt, kullar, berg, natur, gorillor. Rikt i all fattigdom.

Jag var lika omedveten då om vad jag skulle skriva om, vad jag skulle beskriva i en Sexualitetsprincip som den okända historiska gång världen skulle stå inför. Jag har läst reportage därifrån. Jag har läst om den kongolesiske läkaren Denis Mukwege som nu får Nobels fredspris. Ord, händelser som jag inte kan ta i min mun eller skriva här. Det mannen gör är stort, väl värt ett stort pris, ett uppmärksammande. Tystnaden som omgärdar det hela är för mig obehaglig.

När jag skrev "Lisas bok" var jag tvungen att försätta mig själv i upplevelsen och tona ut den. En sådan bok är inte möjlig att skriva på ett år. Jag behövde pausa äcklets känsla jag själv försatte mig i och tona ner, göra det sexuella våldet mindre än det egentligen är. Det vidriga är lika omfångsrikt som kärleken. Ondska och godheten är proportionslösa och det går inte att ta in så mycket i en mänsklig upplevelse. Ord till att beskriva saknas och därför blir böcker, reportage inte i närheten av verkligheten.

Detta är i kärnan av existensen, det basala, i roten, rotchakrat, sexualiteten, makten, det bästa där det sämsta tar makt och stjäl från någon möjligheter.

För mig är det viktigt att detta blir sagt och utrett. För mig betyder detta pris väldigt mycket. Upprättelse. Att mänskligheten tar tag i viktiga frågor.

Jag har lidit med dessa offer, i tystnad under år då jag känt till det. Den sociala koden är tystnad. Jag har varit lycklig att någon vill viga sitt liv till att ställa tillrätta. Jag är glad att detta uppmärksammas.

Av TT (tidningarnas telegrambyrå) i Svenska Dagbladet 5/10 - 18, viktiga ord:

"När man ser övergrepp och förstörelse och tiger om det, är det som att man är delaktig. När man inte fördömer det onda och inte säger vad man ser, för att få en förändring, är det som att man accepterar det som händer. Det räcker inte att ta hand om tiotusentals kvinnor. Vi har behandlat följderna, men det är också mycket viktigt att behandla orsaken." skriver Mukwege i ett pressmeddelande från Läkarmissionen.

JA!





foton av gamla foton: Marie Torebring

Jag hade vitt hår på den tiden ...

tisdag 9 oktober 2018

Bokrecension; "Minnet av Renate" av Peter Ahlquist

Bokrecension; "Minnet av Renate" av Peter Ahlquist, Arx förlag 2017


Det är en kort tät historia om vänskap, kärlek och kalla krigets dagar före Berlinmurens fall.

Berättelsen börjar och slutar i jagform. Slutet är gripande och textens styrka ligger där i det laddade slutet. Då flödar orden och skriver sig själva. Närvaron är total.

Jag var inte i Europa då DDR upplöstes. Jag var i Asien och likheten är slående; det är unga människor som håller i vapnen och som genomför dåraktiga order om att begränsa människors frihet och liv.

Berättelsen stannar kvar då den är autentisk. Jag föredrar berättelser som berör, som tar sig an större frågeställningar, också det som är nutidshistoria. Varje liv som varat en tid blir historia. Det är viktigt att skriva den, för historien upprepar sig.

Den ryska ubåt, U137 som gick på grund utanför Karlskrona i Gåsefjärden 1981-10-27, i militärt skyddsområde belyses ur ett helt annat perspektiv än den massmediala hets som rådde då. Synvinkeln är från öst.

Boken skrivs med ett språk som driver berättelsens rörelse framåt.

Frågan jag ställer mig då jag läser berättelsen och efter att jag lärt känna människor från många olika länder är, Vilka drivkrafter har människan? Är det status, äventyr, dämpa tristess, kärlek, närhet, glädje ...

Människor är brickor i ett större maktspel och tillåter sig att vara det.

I lycka finns sorg
I sorg finns lycka

När människans strävan är en annan än vapen, droger, sex, pengar behövs spioner då?




















Foto: Marie Torebring




tisdag 2 oktober 2018

Bokmässan Göteborg 2018, Crimetime

Jag skriver inte deckare.
Jag skriver om mord.

Under helgens bokmässa i Göteborg lyssnade jag till Inger Frimansson och Helena Kubicek Boye som samtalade om vår mörka inre. Det var intressant att lyssna till deckarförfattare och höra om deras intresse för psykologi och viljan att förstå vad det är att vara människa.

De trodde inte att människor föds onda och att ljuset alltid vinner över mörkret, att det finns motkrafter som leenden, djur och natur.

De betonade det terapeutiska värdet av att skriva sig fri från det värsta man vet. För Inger var det daggmaskar och för Helena blod. Andra hemskheter kan vara skuld, avund, hämnd. För mig har det varit ormar.

Christina Erikson och Åsa Bonelli samtalade om psykopater. De betonade att de med sitt skrivande vill upplysa, informera människor och varna för de alltför charmerande, generösa och de som vill veta mycket om dig. Spännande for det ur moderatorn och då svarade Christina, aldrig spännande, det slutar alltid med elände. Igenkänningsfaktorn var hög för mig. "Mönstret är detsamma". Ja, alltför tydligt om du tittar efter. De uttryckte sig klart, "Det är en parasiterande livsstil", "Som att plocka ur en öppen plånbok och det kan handla om sex, pengar, status, allt möjligt." Vidare nämnde de att offret har förtroende för den som den låter sig luras av. I Åsas bok får offret lägga pusslet själv, offret förstår inte.

Lars Kepler, Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril, påpekade att deras berättelser går från kaos till ordning och att storyn tillslut landar bra.


Mitt enda lilla litteraturköp bestod i en bok om adlig kärlek på 1700-talet, för att fortsätta min research kring mitt färdigskrivna manus "Lisas bok".



























foto: Marie Torebring