Den röda elefanten

foto: Marie Torebring

Jo, för att ett bidrag går till dessa underbara djur. Varför utrota dem på grund av afrodisiakum, på grund av deras ståtlighet, på grund av deras intelligens, på grund av deras styrka, deras kraft, deras lugn, deras uthållighet, deras empatiska förmåga. Elfenben. Människan är så tröttsamt onödigt begränsad i sin förmåga då hon inte känner sin kapacitet.


Röd; grunden, överlevnaden, sexualiteten

Jag älskar

Jag älskar själar
inte kroppar
Sex är inte en objektifiering av kroppar
Sex är mellan subjekt och subjekt
själ i själ med själ tillsammans
genom hjärtat
där den allomfattande kärleken bor

Ja, för att skriva vissa texter krävs mod.
To be on duty, känner jag det som.
På 1700-talet, i "Lisas bok" var det husförhör och Guds straff och plikten att framleva sitt liv som Guds ödmjuka tjänare.
Det är en självklarhet för mig att vara tjänare i empatisk tjänst. Tyvärr är detta inte begripligt för flertalet utan strävan står till att ombesörja egots rike.

"Lisas bok" har varit krävande att skriva, men ger en befriande känsla av förmågan att ro projektet iland. Att kunna lämna något bakom sig, att få ett totalstopp är så himla skönt.

Fröet till boken såddes år 2007. Efter 70 banala sidor tog min förmåga att författa den boken en extremt lång paus. Jag hade inte den mognad och förståelse som krävdes för att nå ända fram med det jag ville förmedla. Nu har jag träffat alla karaktärer i verkligheten och det gjorde processen att måla fram storyn lättare.


Jag drömde häromnatten om en gris som var rosavit som jag låg skavfötters med. Över mitt huvud stod en vit elefant och sov för att sen förvandlas till den brunklädda mannen som jag älskade så. Hur utelämnande kan författaren vara i sina texter?

Grisen är självisk och vältrar sig. Elefanten står för kraft och energi, mild eller aggressiv. I den skönlitterära texten kan fiction måla över skavanker i drömmar och verklighet. Verkliga personer kan illustreras i uppdiktade karaktärer och personers egenskaper kan byta plats med varandra.

Texten slår tillbaka mot dess upphovsman och läsarens verklighet kan bekräftas där författaren minst anar att det kommer att ske.

Författaren måste ha orken att ta sig igenom sin egen text åtskilliga gånger. När jag skrev "Så som i himlen så på jorden" läste jag texten mellan 30 - 40 gånger. Tillslut fyller hjärnan i texten och sämre stycken blir osynliga för författaren själv. Så långt har jag inte kommit med "Lisas bok". Ännu finns möjligheten att texten kan få en annan ton, en annan rytm, en annan spänning.

Vad som är fastslaget är storyn, alla scener från början till slut. Till mina karaktärer finns en verklig förlaga uppdiktad med små fragment ur mitt liv, det som hjärnan viskat om i bilder, det som min kropp har skvallrat om.

"Lisas bok" slår an grundtonen, överlevnaden.

Målning och foto: Marie Torebring

"Guldet på andra sidan regnbågen, röd"

Bokrecension; "Skuggor av ljus" av Åsa Persson

Ännu en bok om misshandel är nu läst. Den här gången ligger fokus på kvinnomisshandel. Det är då det sexuella kommer in. Sexualitetsprincipens serie handlar om kvinnomisshandel, om förakt och kontroll.

Åsa Perssons bok "Skuggor av ljus" utspelar sig i en miljö av poliser, en städerska, socialgrupp ... där språket kan bli grövre och enklare. Men, fenomenet går igen i alla samhällsgrupper oavsett språk och uttrycket har alltid en sexuell skevhet. Sex är den yttersta metoden för att kränka en annan människas integritet.

Två nätters läsning på målarkurs så var jag igenom den fängslande boken. Storyn är mycket trovärdig och tydliggör kontrollbehovet på ett målande sätt. Research är gjord hos polisen. För vad ligger egentligen bakom mord på 17-åriga tjejer?

Som motvikt till det destruktiva och dysfunktionella beskrivs äkta kärlek och närvaro hos huvudkaraktärer. Kontrasten tydliggör den obalanserade relationen med skärpa.

Hur kan någon ställa upp på misshandel?
Vad får någon att stanna i en sådan relation?

Också svar på dessa frågor ges.
Rädsla, förvirring, aningslöshet ...

Det krävs mod att bryta destruktivitet och det är en farlig, utsatt situation individen hamnar i.

foto; Marie Torebring

Boken är utgiven på Grim förlag år 2017.

Bokrecension; "Pojken som kallades Det" av Dave Pelzer

Bokrecension; "Pojken som kallades Det" av Dave Pelzer, Forum 2002


Det är en omskakande berättelse som nästan är värre än värst. Ingen thriller eller deckare kommer i närheten av den rysning läsningen framkallar i mig. Tempot är drivet från början till slut och läsningen måste fortgå i ett enda svep. Det finns inget i berättelsen som får den att stanna upp, ingen händelse eller miljöbeskrivning är utdragen. Berättelsen är ett enda flödande av dårskap.

Texten är inramad runt den barnmisshandel en av bröderna (författaren) utsätts för och lämnar inga svar på detaljerade frågor hur han lyckades läka och skapa sig ett meningsfullt liv efter barndomen, vilket han trots allt lyckades med.

Vad som tydligt framgår i texten är hans strategiska tankegångar för överlevnad. Tio dagar utan mat, knivhugg i buken, gasad mot döden på toaletten. Hur han vägrade att ge upp livet och de vinster han gladdes åt gentemot förövaren, modern. Hur Hon aldrig kunde ta full makt och kontroll över honom, barnets liv.

En väldigt betydelsefull mening finns i boken. Den sträcker sig bortom den kroppsliga döden och handlar om att värna själens överlevnad, att ta kontroll över sin egen tanke. Dessvärre strök jag inte under meningen och kunde inte hitta den igen när jag letade. Det är vid den punkten segern finns att finna och där förövaren, den som vill ont, förlorar. Då syndabocken är beredd att offra allt för att rädda sig. Då kan förövaren inte längre nå denne. Den som gör ont vill ha full kontroll, det är vad misshandel handlar om.

Pojken sa åt sig själv att inte gråta utan rengöra såret. Han gled in i fantasier om att vara Stålmannen med en röd mantel, han var kung i ett palats. Fantasier och rationellt handlande är viktiga i livshotande situationer. I fantasierna finns hoppet nedlagt. Där finns kraften att inte ge upp, att ta sig vidare, att kämpa på mot den bättre målbilden.

När tron viker och hatet träder in börjar förlusten då misshandlaren kan börja räkna hem segern. Också den kampen övervann pojken.

foto: Marie Torebring

Färgerna i min regnbåge

Varje dag kämpar individen med sin överlevnad. Röd

När individen kan släppa sin egen överlevnad kan den ta hand om någon annans överlevnad. Relationer, förökning, familj. Orange

För att sen återgå till att fokusera på sitt ego. Gul

Därefter sker en utåtriktad rörelse till andra. Nu sker omfamningen inte enbart till familjen utan till människor, liv generellt och självet inkluderas, men endast genom att lägga egot bakom. Grön

Den turkosa vibrationen talar sanning. Då måste även lögnen och det svåraste av allt, självbedrägeriet läggas bakom. Individen för sin talan, ger sitt uttryck i världen.

För att se en ännu större bild av världen måste individen ha förmåga till att integrera delar inom sig, som den feminina delen och den maskulina delen. När individen ser genom tredje ögat ser den att världen inte är dualistiskt uppdelad i motpoler. Den kan se helheten. Indigo

Lila och vitt är en ännu snabbare rörelse, fulla av energi och dessa blickar utöver världen - bortom.

Akvarell och foto; Marie Torebring