Det är en omskakande berättelse som nästan är värre än värst. Ingen thriller eller deckare kommer i närheten av den rysning läsningen framkallar i mig. Tempot är drivet från början till slut och läsningen måste fortgå i ett enda svep. Det finns inget i berättelsen som får den att stanna upp, ingen händelse eller miljöbeskrivning är utdragen. Berättelsen är ett enda flödande av dårskap.
Texten är inramad runt den barnmisshandel en av bröderna (författaren) utsätts för och lämnar inga svar på detaljerade frågor hur han lyckades läka och skapa sig ett meningsfullt liv efter barndomen, vilket han trots allt lyckades med.
Vad som tydligt framgår i texten är hans strategiska tankegångar för överlevnad. Tio dagar utan mat, knivhugg i buken, gasad mot döden på toaletten. Hur han vägrade att ge upp livet och de vinster han gladdes åt gentemot förövaren, modern. Hur Hon aldrig kunde ta full makt och kontroll över honom, barnets liv.
En väldigt betydelsefull mening finns i boken. Den sträcker sig bortom den kroppsliga döden och handlar om att värna själens överlevnad, att ta kontroll över sin egen tanke. Dessvärre strök jag inte under meningen och kunde inte hitta den igen när jag letade. Det är vid den punkten segern finns att finna och där förövaren, den som vill ont, förlorar. Då syndabocken är beredd att offra allt för att rädda sig. Då kan förövaren inte längre nå denne. Den som gör ont vill ha full kontroll, det är vad misshandel handlar om.
Pojken sa åt sig själv att inte gråta utan rengöra såret. Han gled in i fantasier om att vara Stålmannen med en röd mantel, han var kung i ett palats. Fantasier och rationellt handlande är viktiga i livshotande situationer. I fantasierna finns hoppet nedlagt. Där finns kraften att inte ge upp, att ta sig vidare, att kämpa på mot den bättre målbilden.
När tron viker och hatet träder in börjar förlusten då misshandlaren kan börja räkna hem segern. Också den kampen övervann pojken.
foto: Marie Torebring
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar