Jag älskar

Jag älskar själar
inte kroppar
Sex är inte en objektifiering av kroppar
Sex är mellan subjekt och subjekt
själ i själ med själ tillsammans
genom hjärtat
där den allomfattande kärleken bor

Ja, för att skriva vissa texter krävs mod.
To be on duty, känner jag det som.
På 1700-talet, i "Lisas bok" var det husförhör och Guds straff och plikten att framleva sitt liv som Guds ödmjuka tjänare.
Det är en självklarhet för mig att vara tjänare i empatisk tjänst. Tyvärr är detta inte begripligt för flertalet utan strävan står till att ombesörja egots rike.

"Lisas bok" har varit krävande att skriva, men ger en befriande känsla av förmågan att ro projektet iland. Att kunna lämna något bakom sig, att få ett totalstopp är så himla skönt.

Fröet till boken såddes år 2007. Efter 70 banala sidor tog min förmåga att författa den boken en extremt lång paus. Jag hade inte den mognad och förståelse som krävdes för att nå ända fram med det jag ville förmedla. Nu har jag träffat alla karaktärer i verkligheten och det gjorde processen att måla fram storyn lättare.


Jag drömde häromnatten om en gris som var rosavit som jag låg skavfötters med. Över mitt huvud stod en vit elefant och sov för att sen förvandlas till den brunklädda mannen som jag älskade så. Hur utelämnande kan författaren vara i sina texter?

Grisen är självisk och vältrar sig. Elefanten står för kraft och energi, mild eller aggressiv. I den skönlitterära texten kan fiction måla över skavanker i drömmar och verklighet. Verkliga personer kan illustreras i uppdiktade karaktärer och personers egenskaper kan byta plats med varandra.

Texten slår tillbaka mot dess upphovsman och läsarens verklighet kan bekräftas där författaren minst anar att det kommer att ske.

Författaren måste ha orken att ta sig igenom sin egen text åtskilliga gånger. När jag skrev "Så som i himlen så på jorden" läste jag texten mellan 30 - 40 gånger. Tillslut fyller hjärnan i texten och sämre stycken blir osynliga för författaren själv. Så långt har jag inte kommit med "Lisas bok". Ännu finns möjligheten att texten kan få en annan ton, en annan rytm, en annan spänning.

Vad som är fastslaget är storyn, alla scener från början till slut. Till mina karaktärer finns en verklig förlaga uppdiktad med små fragment ur mitt liv, det som hjärnan viskat om i bilder, det som min kropp har skvallrat om.

"Lisas bok" slår an grundtonen, överlevnaden.

Målning och foto: Marie Torebring

"Guldet på andra sidan regnbågen, röd"