söndag 16 december 2018

Bokrecension; Ljuset vi inte ser

Bokrecension; Ljuset vi inte ser, Anthony Doerr, Bookmark förlag, 2016

Början av boken är fantastiskt välskriven. Magiskt bra.
I slutet blir meningarna mer staplade och avrundningen inte så fantastisk utöver vad vi vet från den faktiska verkligheten om andra världskriget och dess efterverkningar. Berättelsen kunde ha slutat tidigare. Jag behöver inte veta vad som hände huvudkaraktären ända fram till barn och barnbarn.

Innan dess är berättelsen som sagt var sagolik. Den är uppbyggd av underbart lagom korta kapitel som med sin växelverkan följer ömsom den blinda franska flickan och den föräldralösa tyska pojken.

Historien vävs samman i slutet då långt avstånd upphör och den magi som uppstod över radioetern i berättelsens början då främlingar förenades och den kraft som etsade detta in i framtiden möjliggjorde det synkroniserade mötet i berättelsens slut.

Det är en fin historia om hur alla människor är offer utan val, men där också möjligheter till att ta ställning genom mod och styrka finns. Att se ljuset i mörkret, att bestämma sig för ett moraliskt val där andra människors liv räddas sätter det egna livet på spel. Berättelsen kretsar kring temat överlevnad.

Dö i gruvan.
Dö vid fronten.
Bli misshandlad till döds.
Dö under granater.
Dö av minor.
Bli ihjälskjuten.
Svälta ihjäl.
Och så vidare ...

På en punkt är berättelsen lam, det sexuella våldet mot kvinnor. Att det skulle vara möjligt att dessa kvinnor låter övergrepp ske under tystnad och utan någon som helst konsekvens eller fundering över vad en sådan kränkning gör med individen gör att jag föreställer mig att författaren inte tagit detta på allvar att sätta sig in i innebörden av sexuellt våld. Däremot finns vackra, obehagliga beskrivningar av huvudkaraktärens reaktioner på att ha bevittnat ihjälskjutningar.

Det är en bok som varmt rekommenderas. En pärla. Vi får också följa jakten på den försvunna diamanten, vilken lockar fram girigheten hos skrupelfria individer.
















söndag 2 december 2018

Tre veckor till jul

Förra veckan hade vi bokmässa i Kungsbacka. På kulturhuset Fyren. Kungsbackas första bokmässa.
Den var välordnad så att alla utställarna, halländska författare var samlade centralt i mitten av den runda byggnaden. Ingen trängdes i ett hörnrum, osynlig så som det förekommit på tidigare bokmässor.

Scenen fungerade däremot inte enligt förväntningar. Ljudet gick inte ut i lokalen utan studsade rundgång närmast scen. Sittandes var författaren vänd mot intervjuaren, Peter Heldt från teater Halland och inte mot publiken. Det besvärade mig då jag dagligen står framför en publik som ser mig i ögonen då jag undervisar.

Publiken var ganska obefintlig. I mitt stilla sinne, i reflektionen funderade jag på var alla var som brukar vara i biblioteket. En liten flicka kom fram till mig och ville ha en bok, men hennes mamma styrde bort henne. Annars var där övervägande äldre människor. Några jag känner, men inte många. Några pojkar återkom för chokladen, Paradis.

Sålde jag något? Det säljs inte särdeles på bokmässor. Trots allt är sådana sammankomster värdefulla. Flera tog broschyren om "Lisas bok". Julen står för dörren och sedan Lisas tid har julen etsat sin nervösa oro in i mina familjeanhöriga. Då jag kunde arbeta inom sjukvården arbetade jag alltid på julafton för att undvika firandet. Det berikade mig.

Sen tog jag i rejält och hade allt man kan ha på ett julbord, tände levande ljus i kristallkronor och kandelabrar, hade en riktig brasa i en öppen spis. Mina barn var finklädda i dyra liknande klänningar och de fick paket av en tomte som kom genom trädgården in via altandörren. Deras pappa gick inte ut och köpte tidning. Han gick för att vara tomte i ett annat hus. Sen försökte vi spela spel, vara sociala, ansträngde oss. Tills det exploderade något år och det tog slut med det mesta.

Julen kan vara mysig, men jag har aldrig upplevt den så. Jag tonade ned julen rejält för vart år som gick för jag ville inte känna hets och press utan bara må bra. Minnena är ändå vackra av små barn runt en klädd gran öppnandes paket med saker som sysselsatte dem i flera dagar.

Nu har jag skrivit manuset till "Lisas bok" och hoppas bearbetningen av julen har kommit längre för oss alla inblandade. Några veckor kvar, sen är det över för i år.

Hela tiden har jag önskat att resa bort och ändå har det aldrig blivit så. Det är också märkligt. Kanske för att jag vet att det inte hjälper att resa bort. Man måste möta skräcken, rädslan, sina trauman, gå igenom dem på nytt för att få dem bearbetade, få dem att klinga av och långsamt försvinna bort. Förra året kändes det så, som om lugnet landat. Vi firade att ljuset återvände.

Jag förstår att vi behöver stearinljus och adventsstjärnor i december, men vi behöver inte prylar och en massa kött. Mina barn äter inte så mycket kött längre och de har slutat att äta sötsaker och paket gillar de heller inte. Jag ser fram emot nästa år. Det blir ett bra år!