söndag 2 december 2018

Tre veckor till jul

Förra veckan hade vi bokmässa i Kungsbacka. På kulturhuset Fyren. Kungsbackas första bokmässa.
Den var välordnad så att alla utställarna, halländska författare var samlade centralt i mitten av den runda byggnaden. Ingen trängdes i ett hörnrum, osynlig så som det förekommit på tidigare bokmässor.

Scenen fungerade däremot inte enligt förväntningar. Ljudet gick inte ut i lokalen utan studsade rundgång närmast scen. Sittandes var författaren vänd mot intervjuaren, Peter Heldt från teater Halland och inte mot publiken. Det besvärade mig då jag dagligen står framför en publik som ser mig i ögonen då jag undervisar.

Publiken var ganska obefintlig. I mitt stilla sinne, i reflektionen funderade jag på var alla var som brukar vara i biblioteket. En liten flicka kom fram till mig och ville ha en bok, men hennes mamma styrde bort henne. Annars var där övervägande äldre människor. Några jag känner, men inte många. Några pojkar återkom för chokladen, Paradis.

Sålde jag något? Det säljs inte särdeles på bokmässor. Trots allt är sådana sammankomster värdefulla. Flera tog broschyren om "Lisas bok". Julen står för dörren och sedan Lisas tid har julen etsat sin nervösa oro in i mina familjeanhöriga. Då jag kunde arbeta inom sjukvården arbetade jag alltid på julafton för att undvika firandet. Det berikade mig.

Sen tog jag i rejält och hade allt man kan ha på ett julbord, tände levande ljus i kristallkronor och kandelabrar, hade en riktig brasa i en öppen spis. Mina barn var finklädda i dyra liknande klänningar och de fick paket av en tomte som kom genom trädgården in via altandörren. Deras pappa gick inte ut och köpte tidning. Han gick för att vara tomte i ett annat hus. Sen försökte vi spela spel, vara sociala, ansträngde oss. Tills det exploderade något år och det tog slut med det mesta.

Julen kan vara mysig, men jag har aldrig upplevt den så. Jag tonade ned julen rejält för vart år som gick för jag ville inte känna hets och press utan bara må bra. Minnena är ändå vackra av små barn runt en klädd gran öppnandes paket med saker som sysselsatte dem i flera dagar.

Nu har jag skrivit manuset till "Lisas bok" och hoppas bearbetningen av julen har kommit längre för oss alla inblandade. Några veckor kvar, sen är det över för i år.

Hela tiden har jag önskat att resa bort och ändå har det aldrig blivit så. Det är också märkligt. Kanske för att jag vet att det inte hjälper att resa bort. Man måste möta skräcken, rädslan, sina trauman, gå igenom dem på nytt för att få dem bearbetade, få dem att klinga av och långsamt försvinna bort. Förra året kändes det så, som om lugnet landat. Vi firade att ljuset återvände.

Jag förstår att vi behöver stearinljus och adventsstjärnor i december, men vi behöver inte prylar och en massa kött. Mina barn äter inte så mycket kött längre och de har slutat att äta sötsaker och paket gillar de heller inte. Jag ser fram emot nästa år. Det blir ett bra år!







söndag 11 november 2018

Fars dag

I hela mitt liv har en pappa varit viktig, av betydelse, av saknad, av sorg, av tårar.
När mina föräldrar bodde ihop var han kärlek och glädje.
Min mamma sa att jag skrek efter honom då han skulle till aftonskolan.
Jag ville inte skiljas från honom.
De skiljde oss åt. Släktingarna.

Jag älskade min pappa från början till slut, varje dag.
När han ringde grät jag massor efter varje samtal.
Han ringde typ en gång per år.

Jag träffade inte min pappa så mycket.
Två dagar en helg då jag var tjugo år.
1,5 h på hans dödsbädd.
Det var de gånger jag var själv med honom.
Då han kunde vara sig själv.
Glad. Lika glad som jag var.

Ödet ville ha det så.
Jag skulle inte få en chans att träffa honom.

Sorgen jag bar var massiv.
Jag grät.
Jag förstod att Lisas pappa blev mördad på 1700-talet.
Den sorgen bar jag som en avgrundstyngd inom mig.
Det gick så långt att jag tvivlade på vem som var min pappa.
Fadersjakten skrev jag en novell om.
Jag skrev många noveller om pappan, längtan, saknaden, kärleken.

Jag träffade honom och tårarna forsade.
Vid varje möte.
Han lät dem rinna tills inga tårar längre rann.

Min pappa dog för ett år sedan och jag fällde inte en tår.
Jag var läkt, helad.
Rune och jag nådde försoning, förlåtelse och närhet
innan han fick lämna ett överdjävligt liv.





















På den tiden hade jag svart hår.
Alla mina barn har fötts med svart hår.



söndag 28 oktober 2018

Nobels fredspris 2018, sexualiserat våld i konflikter

Nobels fredspris 2018 uppmärksammar sexuellt våld.

Där kvinnan trasas sönder och underlivet måste fogas samman igen, där självläkning inte är möjlig.
Detta skriver jag också om i "Lisas bok".

Jag skriver och det som händer i det yttre livet, verkligheten sker samtidigt. Jag noterar.
Det stora är stort. Det stora är inte greppbart. Ondskan har inga proportioner, liksom godheten, den gränslösa kärleken.

Jag har varit i Zaire, Kongo år 1991. Jag har varit i Bukavu. Jag har tagit mig runt i ett land där hatet lyste i blickarna och det nästan fysiskt gick att ta på det värsta som finns enligt mig, innan våldet eskalerade. Skjutningarna hördes ljudligt inne från Rwanda då vi färdades längs gränslinjen mellan Zaire, Kongo och Rwanda. Flyktströmmarna vällde in i Goma.

Det var så förvirrande och det mest krävande jag gjort att ta mig runt i det landet, en liten del av denna gigant, till fots och med obefintliga transportmedel. Och. Det var det mest vackra land jag skådat. Grönt, bördigt, kullar, berg, natur, gorillor. Rikt i all fattigdom.

Jag var lika omedveten då om vad jag skulle skriva om, vad jag skulle beskriva i en Sexualitetsprincip som den okända historiska gång världen skulle stå inför. Jag har läst reportage därifrån. Jag har läst om den kongolesiske läkaren Denis Mukwege som nu får Nobels fredspris. Ord, händelser som jag inte kan ta i min mun eller skriva här. Det mannen gör är stort, väl värt ett stort pris, ett uppmärksammande. Tystnaden som omgärdar det hela är för mig obehaglig.

När jag skrev "Lisas bok" var jag tvungen att försätta mig själv i upplevelsen och tona ut den. En sådan bok är inte möjlig att skriva på ett år. Jag behövde pausa äcklets känsla jag själv försatte mig i och tona ner, göra det sexuella våldet mindre än det egentligen är. Det vidriga är lika omfångsrikt som kärleken. Ondska och godheten är proportionslösa och det går inte att ta in så mycket i en mänsklig upplevelse. Ord till att beskriva saknas och därför blir böcker, reportage inte i närheten av verkligheten.

Detta är i kärnan av existensen, det basala, i roten, rotchakrat, sexualiteten, makten, det bästa där det sämsta tar makt och stjäl från någon möjligheter.

För mig är det viktigt att detta blir sagt och utrett. För mig betyder detta pris väldigt mycket. Upprättelse. Att mänskligheten tar tag i viktiga frågor.

Jag har lidit med dessa offer, i tystnad under år då jag känt till det. Den sociala koden är tystnad. Jag har varit lycklig att någon vill viga sitt liv till att ställa tillrätta. Jag är glad att detta uppmärksammas.

Av TT (tidningarnas telegrambyrå) i Svenska Dagbladet 5/10 - 18, viktiga ord:

"När man ser övergrepp och förstörelse och tiger om det, är det som att man är delaktig. När man inte fördömer det onda och inte säger vad man ser, för att få en förändring, är det som att man accepterar det som händer. Det räcker inte att ta hand om tiotusentals kvinnor. Vi har behandlat följderna, men det är också mycket viktigt att behandla orsaken." skriver Mukwege i ett pressmeddelande från Läkarmissionen.

JA!





foton av gamla foton: Marie Torebring

Jag hade vitt hår på den tiden ...

tisdag 9 oktober 2018

Bokrecension; "Minnet av Renate" av Peter Ahlquist

Bokrecension; "Minnet av Renate" av Peter Ahlquist, Arx förlag 2017


Det är en kort tät historia om vänskap, kärlek och kalla krigets dagar före Berlinmurens fall.

Berättelsen börjar och slutar i jagform. Slutet är gripande och textens styrka ligger där i det laddade slutet. Då flödar orden och skriver sig själva. Närvaron är total.

Jag var inte i Europa då DDR upplöstes. Jag var i Asien och likheten är slående; det är unga människor som håller i vapnen och som genomför dåraktiga order om att begränsa människors frihet och liv.

Berättelsen stannar kvar då den är autentisk. Jag föredrar berättelser som berör, som tar sig an större frågeställningar, också det som är nutidshistoria. Varje liv som varat en tid blir historia. Det är viktigt att skriva den, för historien upprepar sig.

Den ryska ubåt, U137 som gick på grund utanför Karlskrona i Gåsefjärden 1981-10-27, i militärt skyddsområde belyses ur ett helt annat perspektiv än den massmediala hets som rådde då. Synvinkeln är från öst.

Boken skrivs med ett språk som driver berättelsens rörelse framåt.

Frågan jag ställer mig då jag läser berättelsen och efter att jag lärt känna människor från många olika länder är, Vilka drivkrafter har människan? Är det status, äventyr, dämpa tristess, kärlek, närhet, glädje ...

Människor är brickor i ett större maktspel och tillåter sig att vara det.

I lycka finns sorg
I sorg finns lycka

När människans strävan är en annan än vapen, droger, sex, pengar behövs spioner då?




















Foto: Marie Torebring




tisdag 2 oktober 2018

Bokmässan Göteborg 2018, Crimetime

Jag skriver inte deckare.
Jag skriver om mord.

Under helgens bokmässa i Göteborg lyssnade jag till Inger Frimansson och Helena Kubicek Boye som samtalade om vår mörka inre. Det var intressant att lyssna till deckarförfattare och höra om deras intresse för psykologi och viljan att förstå vad det är att vara människa.

De trodde inte att människor föds onda och att ljuset alltid vinner över mörkret, att det finns motkrafter som leenden, djur och natur.

De betonade det terapeutiska värdet av att skriva sig fri från det värsta man vet. För Inger var det daggmaskar och för Helena blod. Andra hemskheter kan vara skuld, avund, hämnd. För mig har det varit ormar.

Christina Erikson och Åsa Bonelli samtalade om psykopater. De betonade att de med sitt skrivande vill upplysa, informera människor och varna för de alltför charmerande, generösa och de som vill veta mycket om dig. Spännande for det ur moderatorn och då svarade Christina, aldrig spännande, det slutar alltid med elände. Igenkänningsfaktorn var hög för mig. "Mönstret är detsamma". Ja, alltför tydligt om du tittar efter. De uttryckte sig klart, "Det är en parasiterande livsstil", "Som att plocka ur en öppen plånbok och det kan handla om sex, pengar, status, allt möjligt." Vidare nämnde de att offret har förtroende för den som den låter sig luras av. I Åsas bok får offret lägga pusslet själv, offret förstår inte.

Lars Kepler, Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril, påpekade att deras berättelser går från kaos till ordning och att storyn tillslut landar bra.


Mitt enda lilla litteraturköp bestod i en bok om adlig kärlek på 1700-talet, för att fortsätta min research kring mitt färdigskrivna manus "Lisas bok".



























foto: Marie Torebring

söndag 23 september 2018

Det enkla är det vackra

Bara ett klick iväg ... det går förstås att göra storyn mer dramatisk ... så är manuset raderat, arg text skickad, ett banklån taget, tillåten access till något av dina konton och så vidare ... Klicket är för lätt. Eftertanken går förlorad.

Sexualitetsprincipen är skriven i historisk romanform.  I historien fanns inga klick. Processerna mal långsamt och får sin fulländning gradvis i ett utdraget förlopp som sträcker sig över hela liv, flera liv, flera scener, flera böcker.

Att klicka sig till lycka i ett enda klick går inte, men varje steg för att vrida olycka tillbaka till lycka bidrar till dess fullbordan.

Klicka på beställning av varor, se vackra platser från andra sidan jorden, kommunicera med vänner, främlingar, avfärda, lägga till. Enkelt mellan ja/nej, klicka/klicka inte, likes/dislikes. Vackert? Maybe.
Byta språk är bara ett klick bort. Det enkla är det vackra. Översättningarna som följer är inte alltid begripliga och språket som är resultatet av detta klick är allt annat än vackert. Nonsenstext. Enkelt. Ytligt. Jo, ibland är det nödvändigt för att överhuvudtaget ha ett hum om texten, som när ursprungstexten är skriven på japanska.

En skönlitterär text måste bearbetas otroligt mycket och sådant tar tid och kräver koncentration och ständigt ifrågasättande. Texten blir vacker när redigeringen har fått måla om den på nytt ett flertal gånger.

Vad är vackert som är enkelt?

Att se molnformationer, att betrakta skiftningarna på ett hav, beundra solnedgång eller soluppgång. Sådana bilder verkar aldrig kunna upphöra i sociala medier och sprids från och över jordens alla hörn.

Ett leende är enkelt och visar det vackra, människans inneboende skönhet då lager av smuts, negativitet har sköljts bort.

Det friska är vackert.


Sexualitetsprincipen börjar med ett mord som förmörkar människors sinnen. Serien beskriver inte hur en polis reder ut det hela utan hur individerna själva genom att forcera lager av lidande, smärta, upprepningar når klarhet och tillfrisknande. Reflektioner i mörka tunnlar krävs för att sedan gradvis komma ut i ljuset, att se sig själv öga mot öga.

När spegelreflektionen är en selfie, du ser ditt sanna väsen, hela dig vad som gjort dig till den du är fysiskt, psykiskt, beteendemässigt avslöjas mördaren.

Sexualitetsprincipen handlar om att bli ren från smutsigt lidande, bli skinande vit, om att bli vacker.

Enkelt?
Inte alls!



























foto: Marie Torebring

https://marietorebring.se/

https://www.facebook.com/mariestext/?ref=bookmarks

https://www.instagram.com/torebring/


söndag 16 september 2018

Det är bara ett klick iväg

Det är bara ett klick iväg.

👍💗💙💚💛💜

Thumbs up, likes, gilla

True
Klick, klick
och ännu ett litet klick

Hur hamnade du på den sidan?
Hur kommer du tillbaka?
Kan du gå tillbaka?

I klickandets värld kan du klicka dig runt i timmar.
Spendera tiden.
Spendera livet.

Krasst, som jag ser det så blir jag inspirerad av all vacker konst och alla vackra foton jag ser.
Dessa kickar igång min egen skaparfantasi. Idéerna poppar. Det gäller att spara en del tid till att förverkliga några av idéerna.

Kan tiden sparas? Lev i nuet uppmaningar dyker upp titt som tätt på Instagram. En något underlig uppmaning som jag inte helt begriper. Om du koncentrerar dig, fokuserar är du alltid i nuet. Människor planerar inte sina klick. Idag får jag bara klicka tio gånger, typ. Vad är nuet? Hur många sekunder är det?

Till nästa gång kan du fantisera kring; "I det enkla bor det vackra".















foto: Marie Torebring

Fjärås bräcka. Likadan bild dök upp på Instagram så jag kunde ha besparat mig besväret med att ta mig dit och stannat hemma i soffan och bara fortsatt mitt klickande. 

Eller så kunde jag ha ansträngt mig lite mer och fotat något annat, och det gjorde jag också ...