söndag 17 februari 2019

Bokrecension, Sapiens av Yuval Noah Harari, Natur och kultur 2012

"Sapiens, en kort historik över mänskligheten", är en underbar bok som förenar biologi med historia. Läsningen gav mig mycket glädje dels för igenkänning och dels för att jag fick lära mig en del nytt, men framförallt för den språkliga tonen.

Språket är rättframt, nyanserat och angriper spörsmål från helt nya vinklar. Författaren har ett mustigt sätt att uttrycka sig. Hans tankegångar har jag haft nytta av då jag undervisat i biologi.

Boken levererar nutidshistoria i nytt perspektiv. Författaren har doktorsgrad i historia vid Oxford universitetet och är verksam i Jerusalem. Han är således mycket kunnig, vilket lyser igenom texten som han tar sig an med lättsam lekfullhet. Exempelvis genom lysande kapitelrubriker som "Lyxfällan",  "Ett betydelselöst djur", "Lukten av pengar", "Äktenskapet mellan vetenskap och imperium".

Citatexempel jag fastnade för bland otaliga:
"I och med jordbruk och industri kunde människor alltmer förlita sig på andras färdigheter för sin överlevnad, och nya "nischer för idioter" uppstod."

"En hierarki har emellertid varit av yttersta vikt i alla kända samhällen: könshierarkin."

"Så sent som 2006 fanns det fortfarande 53 länder i världen där män inte kunde åtalas för våldtäkt på sin hustru. Till och med i Tyskland ändrades lagstiftningen först 1997 så att inomäktenskaplig våldtäkt blev en möjlig brottsrubricering."

"Biologi möjliggör; kultur förbjuder."

"Kulturen är benägen att hävda att den bara förbjuder sådant som är onaturligt. Men ur ett biologiskt perspektiv är inget onaturligt. Allt som är möjligt är per definition också naturligt. Ett i egentlig mening onaturligt beteende, alltså ett som strider mot naturens lagar, kan helt enkelt inte förekomma och behöver därmed inte förbjudas. Ingen kultur har någonsin förbjudit män att fotosyntetisera,"

Kanske säger författaren emot sig själv, kanske blir det ett cirkelresonemang ... Lagar är till för härskare. Lagar är till för att upprätthålla en ordning. Biologin är gränslös, gränsöverskridande. Det är komplicerat att ställa dessa i motsatsförhållande.

Författarens tankegångar i shoppandets tidsålder är att det är de första religiösa anhängarna i historien som gör vad som förväntas av dem.

Sidan 349, "Marknaden formar i tilltagande utsträckning människors romantiska och sexuella liv. Medan familjen traditionellt var den viktigaste äktenskapsmäklaren är det i dag marknaden som skär till våra romantiska och sexuella preferenser och sedan hjälper till att tillmötesgå dem - mot feta arvoden. Förr möttes bruden och brudgummen i vardagsrummet och pengar överfördes från en av fäderna till den andre. I dag sker uppvaktningen på barer och caféer, och pengar överförs från paret till bartendern eller servitrisen. Ännu mer pengar överförs till modedesigners, gymdirektörer, dietister, skönhetsexperter och plastikkirurger, som hjälper oss att komma till caféet med ett utseende som så långt som möjligt överensstämmer med marknadens skönhetsideal."

Författaren tar också upp och belyser tanken mellan gott och ont, den uppdelade dualismen, mörker och ljus, vilken även serien Sexualitetsprincipen kretsar runt. Sexualitetsprincipen sätter liksom "Sapiens" biologin i en historisk kontext av olika samhällssystem och utforskar därmed det mänskliga medvetandet. Sexualitetsprincipen utforskar det på individnivå, Sapiens i det kollektivt mänskliga.


Boken är fotad och uppladdad här:




tisdag 5 februari 2019

Bokrecension; "Träsk" av Klas Berggren

Bokrecension, "Träsk" av Klas Berggren, Vulkan, 2015

Klas och jag bytte böcker med varandra på bokmässan i Göteborg 2016, men det har dröjt ända till nu innan jag tagit mig igenom Klas Berggrens självbiografiska verk.

Baksidestexten är välskriven och beskriver med tydlighet vad boken handlar om, en närgången beskrivning av en dysfunktionell familj där fokus ligger på pappans psykiska problematik.

Min upplevelse av läsningen är att det blir för mycket upprepningar, att texten skulle ha kunnat kortats ned. Den närgångna, utbredda dialogen gör texten bitvis jobbig och får läsningen att bli tung av de ständiga oförrätterna.

Jag är också intresserad av make/maka problematiken. Vad har mamman för glapp, brister som gör att hon stannar och tar pappans parti gentemot barnen i alla lägen? Huvudkaraktären Mats tycks aldrig ifrågasätta sin mamma. Mamman är den goda och pappan är den onde. För mig blir det som om karaktären Mats inte kommer vidare, fast han upplever det tillslut som om han ser vem pappan är, förstår varför pappan har utvecklat borderline. Vem var modern? Hon var hela tiden undfallande, vilket i min mening också är gräsligt. För mig framstår hon som en otrygg liten flicka.

Sen växte föräldrarna ihop så som gamla par kan göra, till en osjälvständig massa. Ingen går någonstans utan den andre. Mats får inte träffa mamman utan pappan. Den sjukdomen är utbredd i samhället och kan tydligt studeras då äldre par handlar mat i köpcentra. De håller sig tätt till den gemensamma kundvagnen.

Den bästa meningen, enligt min åsikt är "Mats var som en felindragen skruv som måste dras ut och sedan skruvas in igen försiktigt, den här gången i de rätta gängorna." Och det är riktigt, då hoppet överger individen är denne redo att lämna en destruktiv relation.

Slutmeningen faller bra, med en viss humor och förmåga att släppa taget. "Ja han följer ju mönstret", sa Eva eftertänksamt. "Den insikten är värd många sommarstugor", sa Mats. Eva var systern.

Mönster, det är dem du ska leta efter.




söndag 16 december 2018

Bokrecension; Ljuset vi inte ser

Bokrecension; Ljuset vi inte ser, Anthony Doerr, Bookmark förlag, 2016

Början av boken är fantastiskt välskriven. Magiskt bra.
I slutet blir meningarna mer staplade och avrundningen inte så fantastisk utöver vad vi vet från den faktiska verkligheten om andra världskriget och dess efterverkningar. Berättelsen kunde ha slutat tidigare. Jag behöver inte veta vad som hände huvudkaraktären ända fram till barn och barnbarn.

Innan dess är berättelsen som sagt var sagolik. Den är uppbyggd av underbart lagom korta kapitel som med sin växelverkan följer ömsom den blinda franska flickan och den föräldralösa tyska pojken.

Historien vävs samman i slutet då långt avstånd upphör och den magi som uppstod över radioetern i berättelsens början då främlingar förenades och den kraft som etsade detta in i framtiden möjliggjorde det synkroniserade mötet i berättelsens slut.

Det är en fin historia om hur alla människor är offer utan val, men där också möjligheter till att ta ställning genom mod och styrka finns. Att se ljuset i mörkret, att bestämma sig för ett moraliskt val där andra människors liv räddas sätter det egna livet på spel. Berättelsen kretsar kring temat överlevnad.

Dö i gruvan.
Dö vid fronten.
Bli misshandlad till döds.
Dö under granater.
Dö av minor.
Bli ihjälskjuten.
Svälta ihjäl.
Och så vidare ...

På en punkt är berättelsen lam, det sexuella våldet mot kvinnor. Att det skulle vara möjligt att dessa kvinnor låter övergrepp ske under tystnad och utan någon som helst konsekvens eller fundering över vad en sådan kränkning gör med individen gör att jag föreställer mig att författaren inte tagit detta på allvar att sätta sig in i innebörden av sexuellt våld. Däremot finns vackra, obehagliga beskrivningar av huvudkaraktärens reaktioner på att ha bevittnat ihjälskjutningar.

Det är en bok som varmt rekommenderas. En pärla. Vi får också följa jakten på den försvunna diamanten, vilken lockar fram girigheten hos skrupelfria individer.
















söndag 2 december 2018

Tre veckor till jul

Förra veckan hade vi bokmässa i Kungsbacka. På kulturhuset Fyren. Kungsbackas första bokmässa.
Den var välordnad så att alla utställarna, halländska författare var samlade centralt i mitten av den runda byggnaden. Ingen trängdes i ett hörnrum, osynlig så som det förekommit på tidigare bokmässor.

Scenen fungerade däremot inte enligt förväntningar. Ljudet gick inte ut i lokalen utan studsade rundgång närmast scen. Sittandes var författaren vänd mot intervjuaren, Peter Heldt från teater Halland och inte mot publiken. Det besvärade mig då jag dagligen står framför en publik som ser mig i ögonen då jag undervisar.

Publiken var ganska obefintlig. I mitt stilla sinne, i reflektionen funderade jag på var alla var som brukar vara i biblioteket. En liten flicka kom fram till mig och ville ha en bok, men hennes mamma styrde bort henne. Annars var där övervägande äldre människor. Några jag känner, men inte många. Några pojkar återkom för chokladen, Paradis.

Sålde jag något? Det säljs inte särdeles på bokmässor. Trots allt är sådana sammankomster värdefulla. Flera tog broschyren om "Lisas bok". Julen står för dörren och sedan Lisas tid har julen etsat sin nervösa oro in i mina familjeanhöriga. Då jag kunde arbeta inom sjukvården arbetade jag alltid på julafton för att undvika firandet. Det berikade mig.

Sen tog jag i rejält och hade allt man kan ha på ett julbord, tände levande ljus i kristallkronor och kandelabrar, hade en riktig brasa i en öppen spis. Mina barn var finklädda i dyra liknande klänningar och de fick paket av en tomte som kom genom trädgården in via altandörren. Deras pappa gick inte ut och köpte tidning. Han gick för att vara tomte i ett annat hus. Sen försökte vi spela spel, vara sociala, ansträngde oss. Tills det exploderade något år och det tog slut med det mesta.

Julen kan vara mysig, men jag har aldrig upplevt den så. Jag tonade ned julen rejält för vart år som gick för jag ville inte känna hets och press utan bara må bra. Minnena är ändå vackra av små barn runt en klädd gran öppnandes paket med saker som sysselsatte dem i flera dagar.

Nu har jag skrivit manuset till "Lisas bok" och hoppas bearbetningen av julen har kommit längre för oss alla inblandade. Några veckor kvar, sen är det över för i år.

Hela tiden har jag önskat att resa bort och ändå har det aldrig blivit så. Det är också märkligt. Kanske för att jag vet att det inte hjälper att resa bort. Man måste möta skräcken, rädslan, sina trauman, gå igenom dem på nytt för att få dem bearbetade, få dem att klinga av och långsamt försvinna bort. Förra året kändes det så, som om lugnet landat. Vi firade att ljuset återvände.

Jag förstår att vi behöver stearinljus och adventsstjärnor i december, men vi behöver inte prylar och en massa kött. Mina barn äter inte så mycket kött längre och de har slutat att äta sötsaker och paket gillar de heller inte. Jag ser fram emot nästa år. Det blir ett bra år!







söndag 11 november 2018

Fars dag

I hela mitt liv har en pappa varit viktig, av betydelse, av saknad, av sorg, av tårar.
När mina föräldrar bodde ihop var han kärlek och glädje.
Min mamma sa att jag skrek efter honom då han skulle till aftonskolan.
Jag ville inte skiljas från honom.
De skiljde oss åt. Släktingarna.

Jag älskade min pappa från början till slut, varje dag.
När han ringde grät jag massor efter varje samtal.
Han ringde typ en gång per år.

Jag träffade inte min pappa så mycket.
Två dagar en helg då jag var tjugo år.
1,5 h på hans dödsbädd.
Det var de gånger jag var själv med honom.
Då han kunde vara sig själv.
Glad. Lika glad som jag var.

Ödet ville ha det så.
Jag skulle inte få en chans att träffa honom.

Sorgen jag bar var massiv.
Jag grät.
Jag förstod att Lisas pappa blev mördad på 1700-talet.
Den sorgen bar jag som en avgrundstyngd inom mig.
Det gick så långt att jag tvivlade på vem som var min pappa.
Fadersjakten skrev jag en novell om.
Jag skrev många noveller om pappan, längtan, saknaden, kärleken.

Jag träffade honom och tårarna forsade.
Vid varje möte.
Han lät dem rinna tills inga tårar längre rann.

Min pappa dog för ett år sedan och jag fällde inte en tår.
Jag var läkt, helad.
Rune och jag nådde försoning, förlåtelse och närhet
innan han fick lämna ett överdjävligt liv.





















På den tiden hade jag svart hår.
Alla mina barn har fötts med svart hår.



söndag 28 oktober 2018

Nobels fredspris 2018, sexualiserat våld i konflikter

Nobels fredspris 2018 uppmärksammar sexuellt våld.

Där kvinnan trasas sönder och underlivet måste fogas samman igen, där självläkning inte är möjlig.
Detta skriver jag också om i "Lisas bok".

Jag skriver och det som händer i det yttre livet, verkligheten sker samtidigt. Jag noterar.
Det stora är stort. Det stora är inte greppbart. Ondskan har inga proportioner, liksom godheten, den gränslösa kärleken.

Jag har varit i Zaire, Kongo år 1991. Jag har varit i Bukavu. Jag har tagit mig runt i ett land där hatet lyste i blickarna och det nästan fysiskt gick att ta på det värsta som finns enligt mig, innan våldet eskalerade. Skjutningarna hördes ljudligt inne från Rwanda då vi färdades längs gränslinjen mellan Zaire, Kongo och Rwanda. Flyktströmmarna vällde in i Goma.

Det var så förvirrande och det mest krävande jag gjort att ta mig runt i det landet, en liten del av denna gigant, till fots och med obefintliga transportmedel. Och. Det var det mest vackra land jag skådat. Grönt, bördigt, kullar, berg, natur, gorillor. Rikt i all fattigdom.

Jag var lika omedveten då om vad jag skulle skriva om, vad jag skulle beskriva i en Sexualitetsprincip som den okända historiska gång världen skulle stå inför. Jag har läst reportage därifrån. Jag har läst om den kongolesiske läkaren Denis Mukwege som nu får Nobels fredspris. Ord, händelser som jag inte kan ta i min mun eller skriva här. Det mannen gör är stort, väl värt ett stort pris, ett uppmärksammande. Tystnaden som omgärdar det hela är för mig obehaglig.

När jag skrev "Lisas bok" var jag tvungen att försätta mig själv i upplevelsen och tona ut den. En sådan bok är inte möjlig att skriva på ett år. Jag behövde pausa äcklets känsla jag själv försatte mig i och tona ner, göra det sexuella våldet mindre än det egentligen är. Det vidriga är lika omfångsrikt som kärleken. Ondska och godheten är proportionslösa och det går inte att ta in så mycket i en mänsklig upplevelse. Ord till att beskriva saknas och därför blir böcker, reportage inte i närheten av verkligheten.

Detta är i kärnan av existensen, det basala, i roten, rotchakrat, sexualiteten, makten, det bästa där det sämsta tar makt och stjäl från någon möjligheter.

För mig är det viktigt att detta blir sagt och utrett. För mig betyder detta pris väldigt mycket. Upprättelse. Att mänskligheten tar tag i viktiga frågor.

Jag har lidit med dessa offer, i tystnad under år då jag känt till det. Den sociala koden är tystnad. Jag har varit lycklig att någon vill viga sitt liv till att ställa tillrätta. Jag är glad att detta uppmärksammas.

Av TT (tidningarnas telegrambyrå) i Svenska Dagbladet 5/10 - 18, viktiga ord:

"När man ser övergrepp och förstörelse och tiger om det, är det som att man är delaktig. När man inte fördömer det onda och inte säger vad man ser, för att få en förändring, är det som att man accepterar det som händer. Det räcker inte att ta hand om tiotusentals kvinnor. Vi har behandlat följderna, men det är också mycket viktigt att behandla orsaken." skriver Mukwege i ett pressmeddelande från Läkarmissionen.

JA!





foton av gamla foton: Marie Torebring

Jag hade vitt hår på den tiden ...

tisdag 9 oktober 2018

Bokrecension; "Minnet av Renate" av Peter Ahlquist

Bokrecension; "Minnet av Renate" av Peter Ahlquist, Arx förlag 2017


Det är en kort tät historia om vänskap, kärlek och kalla krigets dagar före Berlinmurens fall.

Berättelsen börjar och slutar i jagform. Slutet är gripande och textens styrka ligger där i det laddade slutet. Då flödar orden och skriver sig själva. Närvaron är total.

Jag var inte i Europa då DDR upplöstes. Jag var i Asien och likheten är slående; det är unga människor som håller i vapnen och som genomför dåraktiga order om att begränsa människors frihet och liv.

Berättelsen stannar kvar då den är autentisk. Jag föredrar berättelser som berör, som tar sig an större frågeställningar, också det som är nutidshistoria. Varje liv som varat en tid blir historia. Det är viktigt att skriva den, för historien upprepar sig.

Den ryska ubåt, U137 som gick på grund utanför Karlskrona i Gåsefjärden 1981-10-27, i militärt skyddsområde belyses ur ett helt annat perspektiv än den massmediala hets som rådde då. Synvinkeln är från öst.

Boken skrivs med ett språk som driver berättelsens rörelse framåt.

Frågan jag ställer mig då jag läser berättelsen och efter att jag lärt känna människor från många olika länder är, Vilka drivkrafter har människan? Är det status, äventyr, dämpa tristess, kärlek, närhet, glädje ...

Människor är brickor i ett större maktspel och tillåter sig att vara det.

I lycka finns sorg
I sorg finns lycka

När människans strävan är en annan än vapen, droger, sex, pengar behövs spioner då?




















Foto: Marie Torebring