söndag 11 november 2018

Fars dag

I hela mitt liv har en pappa varit viktig, av betydelse, av saknad, av sorg, av tårar.
När mina föräldrar bodde ihop var han kärlek och glädje.
Min mamma sa att jag skrek efter honom då han skulle till aftonskolan.
Jag ville inte skiljas från honom.
De skiljde oss åt. Släktingarna.

Jag älskade min pappa från början till slut, varje dag.
När han ringde grät jag massor efter varje samtal.
Han ringde typ en gång per år.

Jag träffade inte min pappa så mycket.
Två dagar en helg då jag var tjugo år.
1,5 h på hans dödsbädd.
Det var de gånger jag var själv med honom.
Då han kunde vara sig själv.
Glad. Lika glad som jag var.

Ödet ville ha det så.
Jag skulle inte få en chans att träffa honom.

Sorgen jag bar var massiv.
Jag grät.
Jag förstod att Lisas pappa blev mördad på 1700-talet.
Den sorgen bar jag som en avgrundstyngd inom mig.
Det gick så långt att jag tvivlade på vem som var min pappa.
Fadersjakten skrev jag en novell om.
Jag skrev många noveller om pappan, längtan, saknaden, kärleken.

Jag träffade honom och tårarna forsade.
Vid varje möte.
Han lät dem rinna tills inga tårar längre rann.

Min pappa dog för ett år sedan och jag fällde inte en tår.
Jag var läkt, helad.
Rune och jag nådde försoning, förlåtelse och närhet
innan han fick lämna ett överdjävligt liv.





















På den tiden hade jag svart hår.
Alla mina barn har fötts med svart hår.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar