Lucia

Vinter

Den snöflinga som föll i fjol
smälte, tinade bort
dränerades genom stranden mellan
här och där
stenar översköljda av iskylans iskristaller
doldes av rimfrostens ljus
droppen som urholkade stenen
grävde sig mot avgrunden
tiden läkte sår
en stilla bris viskade smeksamt
mot det som varit
svepte bort dåtid
suddade ut framtid
i nutid fanns
fruset ögonblick av klarsyn

Snöflingan föll mot hård skare
sakta dinglade den ned
andades in
gnistrade till
viskade ömt
Du lilla barn
det kommer mer
I natt kommer det mer snö
tunga smakade försiktigt kyla
tunga lät kristallen smälta mot
frusna läppars tilltäppta talan
Gråt inte lilla barn
i morgon är leken din
i morgon ska du
trycka mig i din hand
tillsammans med miljoner
frusna ögonblick

I kraft skall du räta din rygg
samla din tyngd
krama mig hårt i din hand
föra din talan i ett fokuserat kast
riktat rakt fram
som ett spjut skall du slunga ditt budskap
snöbollskrigets oundvikliga handling
i vinterlandskapets kyla
När aftonen sen faller
in i mörkrets rymd
har du kramat miljoner vassa flingor
i din frusna hand

Så vit din hand blev
energin strömmade ur din kropp
din darrande frusenhet
kramade sakta en sista isboll
satte den över andra klot
strök sticka mot plån
tände stillhetens lykta
sken lyste upp nattsvart skymning
tid för dig att falla till ro
dingla med snöflingan i rymdens
sorglöshet

Ett ljus tändes i trygghet
människa omfamnade människa
ett nytt ljus tändes
en utsträckt hand förde bort från egots rike
ett ljus tändes åter
kraften som riktades ur treenighetens
triangeldrama spred strålar
i ett kaosartat inferno
sökte sin balans i skenet av det fjärde ljuset
frid rådde i hemmet
firades med fyrkantiga presenter
det stilla lugnet attraherade mer balans
förändringen var den inneboende kraften
ett nytt ljus tändes åter
hoppet om framtiden förde sin talan
i skenet av det sjätte ljuset gled dunklet
över natt och dag, när och fjärran,
suddade ut det som varit, här var där och du var jag
det som gav tog och skänkte åter
plötsligt stod allt fullständigt klart
i skenet av sju ljus
var en ljuskrona tänd
i den stjärnklara natten
gled det cirkulära flödet
över i nästa solvarv
varv efter varv
i tidlöshetens ljusklara sken

foto och text: Marie Torebring