måndag 14 augusti 2017

Ringen

Han höll upp sin hand vinklad mot baksätet där jag satt så att ringen på fingret blänkte till. Han var föraren och körde bilen. Bara ett barn. Nio år. Det blev en chock. Jag förstod det jag inte borde ha förstått. Något hade hänt bakom min rygg. Jag hade aldrig träffat henne. Hon skulle ingå i vår familj. En främling. Paniken spred sig i fel riktning. Inte dit den borde, dit ett naivt barn inte kan se. Lögner, manipulation, falskhet, konkurrens, egots maktfullkomliga rike.

Vi kom aldrig att ingå i samma familj. Det var fel slags oro. Från den stunden tillhörde jag ingen familj. Min existens upphörde. Många trodde jag var hans lillasyster. Han var blott 20 år äldre än jag. Han sa aldrig att han var min pappa.

Att inte sammanföra de två kvinnorna, den offentliga med den inre. Att välja den yttre samhällsnormaliteten. Det finns kvinnor som också gör så och det finns par som öppet lever så, att ha den yttre ramen och den inre åtrån riktad åt annat håll. Fasaden som ger trygghet kantad av den inre själsliga längtan, fantasin, drömmen, flykten från vardagens tristess bort åt annat håll. Det ofarligt dolda som hålls under mattan. När tron är sådan att människor inte är förbundna med varandra. När tron på hemligheters möjlighet är stor. När förnekan av det som göms i snö kommer fram i tö existerar. När otryggheten, sårbarheten, rädslan, fegheten får för stora proportioner. Om detta går att läsa i min bok "Så som i himlen så på jorden" med fortsättning i "Sprickor i isen". Krigets afton spelas upp.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar